smoke

Väl hemma hos mamma och pappa kan jag inte göra annat än nöta Dillemusik (se rubrik och kursiv text nedan) medan minnen strömmar och strömmar genom mitt ihopknöglade huvud. Allt annat än det här, varför dessa impulser Cajsa?

Snart ska det sovas också. Ensammast i en jättestor säng. I en tom lägenhet.

Ordbajsande, jag har inget att säga. Jag är tom.

Forever isn't long enough
In the company of you
Forever
My heart will always beat your name

Bort bort, men till vad? Vad är det jag flyr till? Jag vill inte dit heller, nu är jag fast mellan två grötpunkter i mitt liv, som vägrar etablera sig och bli trygga, lugna hem. Att återvända - volver - när man tagit så mycket energi åt att försvinna, det vet jag inte hur det ska gå till. Hade jag haft superkrafter tillhanda möjligtvis, men nu? Jag är svag som en barnunge. Det svämmar över hela tiden, ett litet ord och det är som att världen pressar sönder mig. Min ångest äter mig levande, tuggar på mig hela tiden, hur står man ut? Hur gör man för att få luft när 16 år pressas mot ansiktet som en fet dunkudde?

Jag vill var glad och inte jobbigt ångestspänd hela tiden. Inte börja gråta inför alla andra hela tiden, inte göra dumma saker, inte ta plats, inte kräva, inte vara i vägen, inte behöva sover över, inte gråta, inte gråta, inte gråta, inte gråta, inte gråta.

Kan du ge mig det?

Men jag kan inte stanna. Jag kan intev ara bland folk. Jag är socialt missanpassad och borde isoleras.

Hoppas hoppas.

Skulle vara skönt, då blir det som att åka bort, fast jag är kvar. Lite nytt, lite gammalt. Kanske till och med lite trygghet, lugn och ro. Ja, tänk!

Min poppo vill inte sluta hosta. Stod med henne i hagen en stund idag, pussade på henne och kramades lite. Hon är bra, hon gör mig lugn mitt i allt det stressiga. Hon blir aldrig arg eller besviken, hon ignorerar inte, pratar inte bakom ryggen på mig och hon är fullkomligt jävla jätteärlig. Tur att hon finns.

Nu ska folk äta middag, jag ska titta på. Självdiciplin är nummer ett.

Jag är rädd, för det känns som att snart brister det. Allt.

Feg som jag är tar jag inte tag i saken, utan håller förbrilt fast vid alla livstecken och tar all energi åt att vara den glada. Jag är desperat tror jag, rädd för att ge upp. Rädd rädd rädd. Jag skulle vilja vara stark och orka ge upp, lägga av och låta det brista (jag vet ju att det gör det till slut i vilket fall som helst), men ändå kan jag inte släppa taget om mig själv. Att trotsa naturens lagar är liksom min specialitet, framför allt när det gäller att upprätthålla den rätta sidan utåt. Inte visa dig svag.

Sen kan man ju hälla i sig litervis med nötter och spendera de sista pengarna, som ska räcka till den 30:e mars, på onödiga kläder. Heja heja.

Millan kan komma tillbaks nu.

Helst av allt skulle jag vilja kunna gråta. Om jag fick önska mig två saker nu, så skulle det vara att Millan kom tillbaks och att de där äckliga, barnsliga krokodiltårarna inte fastnade halvägs upp i halsen, utan tog sig ut och försvann.

Tanken slår mig ibland att åka härifrån, bort någonstans där jag inte behöver involvera i folks liv. Det blir så jobbigt när man påverkar människor nästan enbart negativt, eller jag kanske bara är för lat för att göra något åt det. Fan, ta dig i kragen. Men det skulle vara skönt att rymma iväg. Sudda ut mig själv.

Drygt med kuratorsamtal mitt i veckan. Och stalljour klockan sju på morgonen. Ta en ipren och bit ihop.

Kärlek är en bristvara. Jag skulle kunna ta kärlek från vem som helst just nu, i vilken form som helst. Lite sex utan känslor kanske, bli knullad och sen inte behöva tänka mer på det. Eller bara få sova bredvid någon, utan att känna sig som världens äckligaste och fetaste människa (hur nu det ska gå till?). Ja men, kärlek i alla fall. Någon form.

Fan, det suger att vara martyr. Jag vill inte vara ensam.

En bit av det jag skrev på tågresan hem:

22/2, tåget Ösd. - Sthlm.
"Jag är sjukt duktig på att planera saker så in i detalj, för att sedan i alla fall inte göra som jag hade planerat. Fusksystematiker, typ. Som nu till exempel; tågresan och allt var noga planerad - typ plugga, äta, skriva och läsa - men ändå blir inte hälften gjort. Jag har åkt tåg ensam i drygt åtta år och jag har fortfarande inte lärt mig att mina tågresor aldrig blir som jag planerat dem. Pinsamt.

Än mer pinsamt är väl att jag lyssnar på 'Tic, tic tac' med Chili feat. Carrapicho - ni vet, den där salsa-/partylåten som var stor i mitten på 90-talet? Herregud, jag måste verkligen ha tråkigt. Fast ändå ligger det en viss charm i att sitta fem timmar i obekväma stolar och lyssna på gammal nostalgi. Annars hade jag väl inte älskat att åka tåg. Pah.

När jag satt i hallen i Norra, färdigpackad i väntan på taxin, så började jag för första gången sen beslutet togs att jag skulle åka hem, tveka över om det verkligen var det jag ville. Jag är ett flyktdjur och gömmer mig gärna när det blir jobbigt, så hem var lite att smita från problemen. Så ska man inte göra. å andra sidan behöver jag kanske komma från Dille för att uppskatta det mer? Fast det räckte ju i och för sig med att packa väskorna och vänta på taxin...

Jag funderar på att ta tag i mitt liv och göra något seriöst, typ börja brinna för något - feministflata kanske? I och för sig brinner jag för miljön, men den är inte så mycket att brinna för när den bränner up sig själv. Eller ja, vi bränner upp den. But still. Alltså jag skulle vilja ara riktigt bra på något, typ sjunga, måla, skriva eller spela något instrument (inte bara kunna plinga lite på en bas). Då skulle det vara lättare att välja framtid sen. Vad man ska bli och sådär. Nu är det bara väldigt, väldigt osäkert och rörigt, eftersom allting jag kan bara är medelmåttigt och inte särskilt utstickande, så det finns inget som är givet för mig att hålla på med. Lägg på medelmåttiga betyg på det där så förstår du hur o-enkelt det är.

Jaja. Inatt sov jag med tre av de fyra som ä viktigtast för mig på Dille. Det var mysigt, och framför allt skönt - ni anar inte hur bra jag somnar i takt med en viss persons gungningar och till alla tres trygga andetag. Jag älskar er, alla fyra. För 24 timmar sen trodde jag att det bara var två av er jag kunde sägs at jag älskade, men efter en del funderande under natten insåg jag att alla fyra är personer jag älskar.

Det där med älska är stort. Jag tänkte lite på att jag älskar dillebarnen, och det är ju inte så att jag älskar vartenda dillebarn som individer, utan det handlar om dillebarnen som helhet. Sen är det som sagt bara fyra dillebarn jag älskar enskilt, var och en. Okej, hej och hå vad krångligt det blev - missförstå inte, dillebarn.

Fast några av er är människor jag tycker om fruktansvärt mycket och beundrar starkt, och ni är minst lika viktiga. I och för sig, alla ni jag umgår med utanför N är väldigt viktiga för mig och ni är de jag tycker om mest. Puss på er. (Ni vet ju vilka ni är, Ö och S, men inga nänmda - inga glömda).

Gud vad jag ska krångla till det. Jag vill ju bara att ni ska förstå hur mycket jag tycker om er och hur äckligt mycket ni betyder.


Nej, nu är snart en tredje sida slut i blocket, dags att runda av tror jag. För en gångs skull inte ett gnällinlägg, hurra!
Puss & hej från Flatan"

Jag vill hem till mama och papa. Nu på en gång, bums. Allt här uppe är så rörigt, jag vill andas och inte spilla ut en massa gnäll på stackars dillebarn. Kanske sova lite, vila, se gamla disneyfilmer och äta mammas fruktsallad i soffan, nerbäddad under en massa täcken och med för stora mjukisbyxor på mig. Inte planera något, bara vara. Fast jag kommer sakna hestet. Och en del dillebarn.

Alltid finns det gömställen ändå, det är skönt. Läxböcker, boxar, säng (i det avlägsnaste huset på gården - Outsidernorra!), här och där. Det är bra, komma bort lite, inte vara överallt hela tiden.

Jag skulle vilja vara stark och modig. Och glad, fruktansvärt glad. Liksom nöjd med situationen, tänka positivt. Inte någon dryg bakåtsträvare, som för tillfället.

Allt jag skriver här blir bara bajs, vet ni det? Bajs.

U.P.P.M.Ä.R.K.S.A.M.H.E.T.S.H.O.R.A.

Fan, det är massor av grejer som måste göras. Sluta klaga och få bort fläsket. Jag är trött på att vara såhär, trött på mig själv. Alltid orolig, alltid bekräftelselukande, alltid dum och ful. Ändå gör jag ingenting åt det.

Jag pluggar i alla fall, det är bra. Ett steg i rätt riktning (va, hörde jag positivt tänkande?!). Nu är det slut.

Borde verkligen sova, sova sova sova, men jag ska sova ensam inatt (för första gången på alldeles för många nätter), så jag drar mig lite för att besöka sängen faktiskt. Egentligen borde jag plugga också, om du vill veta alltså. Mycket man borde.

Men jag är som sagt för lat.

Anna har kommit hem nu, det är underbart. Jag är lite glad till och med, inte bara sur och vresig as usual. Hon är lite trygghet faktiskt (okej, ganska väldigt mycket trygghet), så det var typ bäst att sova med henne igår natt när jag helst av allt ville slå ihjäl mig själv. Hon ska nog få något imorgon, vet inte vad än, men jag får hitta på något.

Dessutom fick jag världens hittills bästa kram av en väldigt bra person idag. Det var både mysigt och väldigt skönt, då vet jag att hon inte avskyr mig liksom. För det var precis vad jag trodde hela natten och dagen, som vanligt. Jag borde sluta oroa mig.

Nej, jag tror det blir sova i alla fall. Har s-tid imorgon efter datakunskapen, då kan jag plugga engelska.

Puss i ljumsken.

go fuck yourself

Jag saknar Anna. Jag saknar Anna sjukt jävla jättemycket. Jag tror jag spricker. Anna kom hem nu. Nu nu nu nu. Jag saknar dig. Klockan är halv tre och jag jag saknar dig så jag går av på mitten.

kan jag ju fortsätta skriva. Kom på något bra nyss som jag skulle skriva om, säkert något urbota smart också, men självklart glömmer jag det. Lovar att det är Rasmus som har smittat mig med sitt dåliga minne, man blir ju som man umgås.

På tal om det har jag verkligen blivit miljöskadad här. Min vän som kanske kommer hit nästa helg kommer få en chock och typ svimma när hon ser mig här. Jag minns knappt vem jag var när jag bodde i Stockholm, och jag vet inte om jag vill minnas det heller. Samtidigt gör det ont att älska människor så mycket som jag älskar Dillefamiljen.

Det gör fruktansvärt jävla skitont, ska ni veta.

Oj, det var första gången jag sa att jag älskade er. Och det blev i min blogg. Jag borde kanske jobba på min verbala förmåga lite mer..?

Eller nej, för då lär ju hela Dille drunkna i mitt dåliga samvete och min misär. Det vill vi inte.

Men jag älskar er, faktiskt.

Inte för att ni läser det här, but still.

En dag ska jag bli en självständig kvinna och införskaffa någon slags trygghet i mig själv, för att slippa fumla runt i ett ständigt sökande efteyggr likande i andra människor. Ingen kan ge sin trygghet. Även om jag ibland önskar att någon ville ge mig det.

Ständigt ansikten som flyger förbi, på tok för suddiga och diffusa för att jag ska kunna urskilja dem eller få chans att läsa dem. Alltid denna jävla otillräklighet och ihållande klump i magen av att inte kunna ge någon det jag själv önskar mest av allt. Vart tar du vägen när det gör sådär ont? Skulle du låta mig se dig så? Skulle du låta mig hålla i dig när det går utför igen?

Varför söker vi ständigt efter sådant vi inte ens kan ge andra?

Om du läser det här - nej förresten, det gör du nog inte.

Varför känns det såhär? Sluta se på mig.

Femte hjulet, eller människans tredje ben? Jag vet inte vad som passar bäst, men om jag kunde ta bort mig själv skulle det ske nu på en gång. Eller rättare sagt; jag skulle redan ha gjort det. Värdelös är inte starkt nog - vad tar vi oss till när ens egna närvaro blir parasiter i deras sociala bubbla? Jag har inte ork, ingen jävla ork alls, att försöka vara antingen tidsfördriv, uppassare eller tilfällig tröst åt någon över huvud taget. Varför är det så in i helvete svårt att hitta sin plats i en flock på typ nio ston och ett par hingstar, varför ska det alltid vara ångestrealterat att försöka göra så lite väsen av sig som möjligt och samtidigt inte bli bortglömd?

Hade jag varit den superhjälte jag ibland inbillar folk att jag är, så hade inget varit såhär (och jag hade flugit med min mantel fladrande i vinden till Thailand och hämtat Anna). Sluta whina ditt äckel och ta hand om de som verkligen behöver hjälp istället.

Och så var vi där igen; självdestruktiva ångestbarn behöver närhet (även om den är självdestruktiv) och ja, ta mig. Use me. Vad fan som helst just nu, jag vet inte vad jag vill eller vart jag är på väg, så nu kan du få mig så lätt. Bortsett från att jag är livrädd inför hur många dumma misstag jag kommer genomföra den här gången också, så är likgltigheten total. Kalla mig vad du vill, ger du mig trygghet är jag din.

Funderar på att dränka sorgerna i min halva vinare som är kvar sen förra helgen. Risken för mindre trevliga förhållanden för de övriga medmänniskorna är dock lite för stor för att jag ska våga, det känns urbota dumt att utsätta dem för allt det där. Ändå vill jag inget annat än försvinna. TA BORT DIG SJÄLV.

Älskling, vill du knulla?

Åh, vad jag önskar att det här inte skulle vara en gnällblogg utan en rolig och intressant, som folk skulle läsa för att få le lite. Eller i alla fall slippa gnäll.

Men det går inte med mig, jag gör det här för det är skönt att ha det nerskrivet men ändå långt, långt borta. En dagbok liksom ligger och skaver i någon byrålåda, proppfylld med ångest, hat och intorkade krokodiltårar. Det är inte en bok man vill ta fram och skriva i direkt. Ett blogginlägg däremot, det försvinner långt ut i cyberrymden och behöver egentligen inte läsas av någon heller - det beror helt på om bloggen är välkänd (ökänd, i mitt fall) eller helt privat. Det är också ganska skönt att veta.

Dumma tankar har kommit tillbaka, sådana som gnagde sönder hela mitt bakhuvud innan jullovet och gav mig huvudvärk á la jordbävning. Som ger mig huvudvärk. Förlåt, men jag är en fruktansvärt rädd person och jag måste ha ett hus som kan kallas hem eller i alla fall trygghet, annars blir det som nu. Hur jag än försöker välja slutar det alltid på det här sättet och det gör ont att vara ensam bland 42 underbara människor - jag borde ta mig i kragen och bosätta mig på en plats i stället för att flänga runt och ta upp space i andra människors liv, människor som egentligen inte skulle behöva ha mig där. Problemet ligger i det faktum att jag i mitt huvudsaklig boende känner mig som ett ufo och helst bara ligger i min säng och tycker synd om mig själv, medan jag i mitt andra, tillfälliga boende mest är i vägen och sover dåligt. (Jag förstår inte hur folk kan bo i det rummet, eller i huset överhuvudtaget, när det klättrar så mycket ångest på väggarna). Glasbubblor sägs ju spricka lätt, men min tycks vara av skottskyddatsuperglas, som ingen varken kan eller orkar ta sig igenom och då gör det jävligt ont när mitt system spricker av överbelastning.

Om de där dumma tankarna fick välja, så skulle jag sluta nu på en gång, innan jag hinner fatta tycke för alla människor och innan de upptäcker vilken gräslig person jag är. Tyvärr är det delvis försent, för flera stycken har redan hunnit bosätta sig i min högra kammare och rotat sig fast i väggarna för att inte direkt släppa taget. Samtidigt som några tycks göra allt för att ta sig därifrån, nu när jag inte alltid är så jävla trevlig och glad hela tiden.

Jag undrar om jag hade varit en lycklig person ifall jag hade stannat hemma. Hade jag varit ett ufo där också?

Och pingpongbollen fortsätter studsa.

Hur mycket jag än vill se det som en positiv och bra sak när helgen blir en solskenshistoria, jag är lycklig och maten slinker ner som om det vore världens mest självklara sak, så kan jag inte. Det går inte, för alltid kommer det en måndag som påminner om att verkligeheten i alla fall inte funkar så. Alltid en hint som river sönder mig, varje måndagmorgon.

Tur att Lysa finns och drar upp mig på mornarna.

Jag känner mig som en boll i ett pingpongspel, som skjuts från ena sidan till den andra i något slags desperat sökande efter trygghet, tills det att ingen finns där och jag landar utanför spelplanen. Vad händer med bollarna som hamnar där? Är de out of use och blir plastburkar istället?

Jag vill inte bli en plastburk.

Sluta gnäll.

½ poäng från MVG på det där jävla arbetsmiljö och säkerhetsprovet. HELVETES JÄVLA BAJS.

Jag är trött, min kropp hatar mig och Lysa rymde ur rundkorallen idag. Jagade henne runt åkern och upp mot stallet igen utan någon vidare framgång, men så kom Millan och några till med sina hästar och VIPS var hon borta hos dem. Där stod hon minsann still.

Helst av alt skulle jag vilja sova bort det mesta av tiden, men så får man inte göra. Min kropp envisas med någon slags antisomna-grej igen, så Anna och jag ligger vakna och pratar istället. Det är mys.

JAG FRYSER SOM EN JÄVLA GRIS. Och inte kan jag skriva ordentlig blogg. Mundiarré 2.0 ska jag nog döpa om min blogg till, för det är inte mer än så. Jag är för invalid för att kunna skriva ordentligt.

Och jag törstar efter närhet och jag törstar efter Dig, men inte fan är det sådana grejer jag kan uppnå - du verkar inte ens vilja vara min vän.

Det första knepet jag lärde mig som liten, var att hålla mig undan. Så jag håller mig undan.

Idag när jag började skaka vid kanten av porslinsavgrunden, kom jag på att det är meningslöst om jag inte lär mig att göra rätt, att låta bli. MIddagen blev ju ett helvete. Ändå har jag varit riktigt duktig de senaste veckorna, men det är det ingen som ser, för min kropp är US och blir bara fetare för varje dag. Heja heja.

Nej vet du vad, nu är det dags för en eftermiddagslur, annars faller jag ihop.

Jag orkar inte höra mer.

Alla äckliga lögner, allt det smöriga, som om ingen skulle se eller höra. Och ni andra skrattar med och vad gör jag själv? Jag smyger iväg, för jag är rädd. Så jävla rädd är jag.

Det gör ont att ha tryggheter utanför sin egna kropp, för jag har ingen koll på dem. Jag tror inte ens att de vill vara mina tryggheter (inte för att de vet om att det är det, but still).  Lysa är förvisso en av dem, och hon har nog i ärlighetens namn inget emot att vara det, men resten? Ni två, har ni ens någon aning om hur mycket ni betyder för mig?
Kan ni föreställa er?

Äckliga, äckliga lager av uppgivenhet, som sköljer över mig i tid och otid, blandat med allt hat. Tar jag upp er tid? Förlåt för att jag är uppmärksamhetshora och inte kan hålla käften, men jag försvinner ibland och kan inte ta mig upp.
Jag drunknar i allt det där jag skapat själv, all ångest.

Och hur jag än gör förlorar jag.

Dags för en förändring, och en jävligt drastisk sådan.
Jag kan inte vara så fullkomligt invalid.

Förresten, ibland brukar jag fundera över hur många vilsna själar som sitter uppe sådana här sena timmar, i jakt på någon slags bekräftelse på att de duger, eller i alla fall existerar.
Och ibland försöker jag lista ut vem som har vilka schapoo-, balsam- och duschtvålsflaskor i Södras badrum. Det är en riktig tankenöt, minsann.
Å andra sidan har jag aldrig hävdat att jag är normal.

Man är ju en viking. Ugh.