smoke

Slita sig i håret upp ur sängen dricka te svälja piller sväljsväljsvälj ut frysa svettas undra in i skolan drunkna i x upphöjt i två förstå inse svälja piller sväljsväljsvälj misslyckas med förbud får inte äta måste äta borde inte får inte hjälpa lyfta upp och fram med nästa bok in under täcket andasandasandas gråta slå sluta gråta ut igen le skratta till dåliga skämt magkramp äta mer minnesluckor längta ut frysa svettas svälja piller sväljsväljsvälj titta i spegeln skrika ljudlöst riva upp sår fånga blickar bli varm om hjärtat kramas glömma bort i sekunder vandra mellan ångest och likgiltigheten vara nära fånga ord meningar ramla omkull bli upplockad gömma sig gråta slå inte gråta skrika ljudlöst in under täcket tapetstrukturen väggen stommen urholka blicken slängas in i drömmar som jag aldrig minns.

Hästet lämnade Dille imorse, med buller och bång (nja, hon var faktiskt den av hästarna som gick på lungast och fortast). Jag grät inte då, har inte gråtit mycket alls de senaste dagarna, som jag trodde att jag skulle göra. Istället har andra saker intagit mig och minnen rullar förbi, gester, ord, miner, uttryck och tankar kommer tillbaks. Saker jag tog förgivet att de var en del av ett avslutat kapitel, saker jag inte ens kunde föreställa mig skulle dyka upp innanför mitt pannben igen. Ihop med att Lysa lämnar mig och att jag krymper, som en lort under högar av to do-listor och böcker har gjort mig till något slags hormonmonster - trots att det inte är pms-dags förrän om några veckor - och jag går från skrattanfall jag inte haft sen jag gick i sjuan till utbrott jag aldrig haft innan jag började på Dille. Mitt emellan de två punkterna finns en gröt av oro, likgiltighet och uppgivenhet, vilket leder till oräkneliga timmar under min skyddsbarriär av tyg och syntet, där ingen kommer åt mig, med ögonen fästa på tapetens struktur precis under sängkantens understa planka. På så sätt blir jag osårbar, orubblig och framför allt lämnad ifred.

Jens är stabil och sa till mig igår, när vi diksuterade hela köpaellerinteköpaLysa-grejen, att det är bra med en häst som är lite lugn och stabil i gångarterna till att börja med. En som har i alla fall fyra grundgångarter och som kan dem någorlunda. För om hästen inte är helt på det klara med sina gångarter och inte är helt lätt att rida (som Lysa), så blir det lätt sådär att man stannar och inte kommer någon vart i att utvecklas - man stöter på svårigheter som man inte tar sig igenom därför att man som ryttare inte kan tillräckligt mycket och därför att hästen fortfarande inte kan. Klokt, mycket klokt.

Men jag kan inte komma ifrån att hon har hållt mig på benen i fyra månader, tagit hand om mig utan att veta om det egentligen och fortfarande tyckte hon lika mycket om mig när jag hämtade henne i hagen sista gången.

När hon gick ner sådär mycket i vikt fick jag så mycket skuldkänslor, jag ville inte göra illa henne på något sätt och nu hade jag låtit henne bli underviktig i alla fall. Hur mycket jag än försökte få henne att gå upp de sista tre veckorna, så tog hon knappt upp något alls och samtidigt försökte jag vara så försiktig som möjligt med maten, för jag var livrädd att hon skulle få fång igen. Jag misslyckades så totalt, ändå ville hon fortfarande vara hos mig när jag kom in i boxen.

Trots att jag blev arg och frustrerad ibland när jag red, var hon lika snäll nästa gång. Trots att jag gjorde fel och misslyckades, så följde hon mig och min minsta rörelse varje dag.

Vad ska jag göra nu?

det är så logiskt
alla fattar utom du
du har inte aning

Nu ska Melina och jag ut och fota. JAG HAR SÅ JÄVLA TRÅKIGT OCH JAG VILL INTE PLUGGA.

Puss.

FUCKFACE.

Snart är det dags för en resa till Stockholm känner jag. Jag hoppades godtroget att det skulle bli bättre av att flytta hemifrån, men tji fick jag när allting gjorde precis lika ont ändå. Hur mycket jag än springer finns det bitar som vägrar lossna. Och hey, det funkar inte att glömma. Jag är för klen för det, det slutar alltid med att gamla sår börjar riva igen efter ett tag och vips så står jag där med nya.

Hör du det? Jag är för klen. Vek, i huvudet. Jag har inga stålbarriärer, hur mycket jag än önskar att jag hade det.

För en gångs skull ska jag försöka ta vara på den här helgen i Sthlm. Inte sova bort allt i misär eller fundera över hur många dammråttor som hunnit bosätta sig underm in säng eller om hur många år min tapet ska börja flagna, utan komma till handling och träffa folk. Träffa Ninni, Denise, Cicci kanske om hon vill det, G om det är läge för det och... Ja, jag vet inte om jag har fler hemma som minns mig. Vi får se.

Ska smyga till västra. Här är det kallt och läxhögen växer fortfarande. Vill inte se.

Igår var det valborg (eller som de flesta här uppe säger; sista april). Petro var på ett väldigt bra humör och bjöd med mig på en utemiddag tillsammans med Sanna A, Jens, Jossan A och Rasmus. Det var mysigt, fast alla var sega och jag hade en knut i magen hela kvällen. Vet inte varför den satt där, den brukar göra det ibland. Oförklarligt. Det ledde i alla fall till en del mindre roliga situationer på kvällen, när min stålbarrikad av rycka upp mig-energi hade tagit slut och jag var trött. Tråkigt avslut på en annars bra dag.

Det går inte bra för mig med min nya plan. Det går åt helvete, faktiskt. Jag vet att det tar tid, men jag är otålig och vill att det ska hända NU. Inte om några månader. Meninglöst är ordet, allt det jag jobbat ner på så lång tid kom tillbaka på mindre än några veckor och ligger som en ständig påminlese på att jag har misslyckats. Nu måste jag börja om och min nya metod gör ont, ger mig mer äckelångest än jag haft på länge och fungerar inte ens! Ändå säger alla att det är den rätta. Hur ska jag kunna lita på er?

Jag längtar hem till Stockholm lite. Fast ändå inte.

Imorgon kommer Millan tillbaks och det är bra. Hon är nog den enda som kan sparka mig i arslet och säga åt mig att ta mig i kragen utan att mena något illa. Och hon kan dra upp mig ur sängen de dagar jag bara vill gömma mig och inte visa mig alls.

Petro gör mig också glad. Det blir tråkgit nästa år när hon inte är här.

Dags för en timmes lunchpromenad, sen ska jag rejsade med Ville ute i skogen.