vafan
Eller något.
Ryck upp dig kanske skulle vara passande, men nejdå - istället den där ständiga självömkligheten, som hejdlöst väller ut ur krokodiltårarna. Somna av utmattning i ett jävligt kallt rum, väldigt jävla ensam. Som om inte tusen andra arma själar upplevt samma sak före din? Tro inte att du är något, och tro verkligen inte att du har rätt till den där gråten. Den är till för sådana som har det jobbigt.
Allting blir så stort innuti mitt lilla, lilla huvud, så icke-trygghet och egentillverkat utanförskap blir till sömnlöshet, vilket i sin tur leder till en dum uppsyn. Och allt detta skulle lösas med en enkel, spontan kram? Jag undrar när jag senast fick en sådan. Det var nog när mamma och pappa for hem i söndags. Mina närhetsreserver börjar ta slut och ja, här sitter man i nattens sena timma i jakt på någon slags bekräftelse.
U.p.p.m.ä.r.k.s.a.m.h.e.t.s.h.o.r.a.
Äh, du hittar nog din tllhörighet ska du se. En annan gång.
hey, alla har rätt att känna som de gör och det finns alltid en orsak till att man känner vissa saker. även om man kan framkalla mycket själv, men du har ändå rätt att må hur dåligt du vill.
snart kommer jag och kramar dig, hårt och länge!
