smoke

En dag ska jag bli en självständig kvinna och införskaffa någon slags trygghet i mig själv, för att slippa fumla runt i ett ständigt sökande efteyggr likande i andra människor. Ingen kan ge sin trygghet. Även om jag ibland önskar att någon ville ge mig det.

Ständigt ansikten som flyger förbi, på tok för suddiga och diffusa för att jag ska kunna urskilja dem eller få chans att läsa dem. Alltid denna jävla otillräklighet och ihållande klump i magen av att inte kunna ge någon det jag själv önskar mest av allt. Vart tar du vägen när det gör sådär ont? Skulle du låta mig se dig så? Skulle du låta mig hålla i dig när det går utför igen?

Varför söker vi ständigt efter sådant vi inte ens kan ge andra?

Om du läser det här - nej förresten, det gör du nog inte.

Varför känns det såhär? Sluta se på mig.