jag har inte sagt något än, men jag väntar
Slita sig i håret upp ur sängen dricka te svälja piller sväljsväljsvälj ut frysa svettas undra in i skolan drunkna i x upphöjt i två förstå inse svälja piller sväljsväljsvälj misslyckas med förbud får inte äta måste äta borde inte får inte hjälpa lyfta upp och fram med nästa bok in under täcket andasandasandas gråta slå sluta gråta ut igen le skratta till dåliga skämt magkramp äta mer minnesluckor längta ut frysa svettas svälja piller sväljsväljsvälj titta i spegeln skrika ljudlöst riva upp sår fånga blickar bli varm om hjärtat kramas glömma bort i sekunder vandra mellan ångest och likgiltigheten vara nära fånga ord meningar ramla omkull bli upplockad gömma sig gråta slå inte gråta skrika ljudlöst in under täcket tapetstrukturen väggen stommen urholka blicken slängas in i drömmar som jag aldrig minns.
when breathing just passes the time
Hästet lämnade Dille imorse, med buller och bång (nja, hon var faktiskt den av hästarna som gick på lungast och fortast). Jag grät inte då, har inte gråtit mycket alls de senaste dagarna, som jag trodde att jag skulle göra. Istället har andra saker intagit mig och minnen rullar förbi, gester, ord, miner, uttryck och tankar kommer tillbaks. Saker jag tog förgivet att de var en del av ett avslutat kapitel, saker jag inte ens kunde föreställa mig skulle dyka upp innanför mitt pannben igen. Ihop med att Lysa lämnar mig och att jag krymper, som en lort under högar av to do-listor och böcker har gjort mig till något slags hormonmonster - trots att det inte är pms-dags förrän om några veckor - och jag går från skrattanfall jag inte haft sen jag gick i sjuan till utbrott jag aldrig haft innan jag började på Dille. Mitt emellan de två punkterna finns en gröt av oro, likgiltighet och uppgivenhet, vilket leder till oräkneliga timmar under min skyddsbarriär av tyg och syntet, där ingen kommer åt mig, med ögonen fästa på tapetens struktur precis under sängkantens understa planka. På så sätt blir jag osårbar, orubblig och framför allt lämnad ifred.
Jens är stabil och sa till mig igår, när vi diksuterade hela köpaellerinteköpaLysa-grejen, att det är bra med en häst som är lite lugn och stabil i gångarterna till att börja med. En som har i alla fall fyra grundgångarter och som kan dem någorlunda. För om hästen inte är helt på det klara med sina gångarter och inte är helt lätt att rida (som Lysa), så blir det lätt sådär att man stannar och inte kommer någon vart i att utvecklas - man stöter på svårigheter som man inte tar sig igenom därför att man som ryttare inte kan tillräckligt mycket och därför att hästen fortfarande inte kan. Klokt, mycket klokt.
Men jag kan inte komma ifrån att hon har hållt mig på benen i fyra månader, tagit hand om mig utan att veta om det egentligen och fortfarande tyckte hon lika mycket om mig när jag hämtade henne i hagen sista gången.
När hon gick ner sådär mycket i vikt fick jag så mycket skuldkänslor, jag ville inte göra illa henne på något sätt och nu hade jag låtit henne bli underviktig i alla fall. Hur mycket jag än försökte få henne att gå upp de sista tre veckorna, så tog hon knappt upp något alls och samtidigt försökte jag vara så försiktig som möjligt med maten, för jag var livrädd att hon skulle få fång igen. Jag misslyckades så totalt, ändå ville hon fortfarande vara hos mig när jag kom in i boxen.
Trots att jag blev arg och frustrerad ibland när jag red, var hon lika snäll nästa gång. Trots att jag gjorde fel och misslyckades, så följde hon mig och min minsta rörelse varje dag.
Vad ska jag göra nu?
Jens är stabil och sa till mig igår, när vi diksuterade hela köpaellerinteköpaLysa-grejen, att det är bra med en häst som är lite lugn och stabil i gångarterna till att börja med. En som har i alla fall fyra grundgångarter och som kan dem någorlunda. För om hästen inte är helt på det klara med sina gångarter och inte är helt lätt att rida (som Lysa), så blir det lätt sådär att man stannar och inte kommer någon vart i att utvecklas - man stöter på svårigheter som man inte tar sig igenom därför att man som ryttare inte kan tillräckligt mycket och därför att hästen fortfarande inte kan. Klokt, mycket klokt.
Men jag kan inte komma ifrån att hon har hållt mig på benen i fyra månader, tagit hand om mig utan att veta om det egentligen och fortfarande tyckte hon lika mycket om mig när jag hämtade henne i hagen sista gången.
När hon gick ner sådär mycket i vikt fick jag så mycket skuldkänslor, jag ville inte göra illa henne på något sätt och nu hade jag låtit henne bli underviktig i alla fall. Hur mycket jag än försökte få henne att gå upp de sista tre veckorna, så tog hon knappt upp något alls och samtidigt försökte jag vara så försiktig som möjligt med maten, för jag var livrädd att hon skulle få fång igen. Jag misslyckades så totalt, ändå ville hon fortfarande vara hos mig när jag kom in i boxen.
Trots att jag blev arg och frustrerad ibland när jag red, var hon lika snäll nästa gång. Trots att jag gjorde fel och misslyckades, så följde hon mig och min minsta rörelse varje dag.
Vad ska jag göra nu?
over and out
det är så logiskt
alla fattar utom du
du har inte aning
alla fattar utom du
du har inte aning
B A J S
Nu ska Melina och jag ut och fota. JAG HAR SÅ JÄVLA TRÅKIGT OCH JAG VILL INTE PLUGGA.
Puss.
Puss.
you're not ever alone
FUCKFACE.
Snart är det dags för en resa till Stockholm känner jag. Jag hoppades godtroget att det skulle bli bättre av att flytta hemifrån, men tji fick jag när allting gjorde precis lika ont ändå. Hur mycket jag än springer finns det bitar som vägrar lossna. Och hey, det funkar inte att glömma. Jag är för klen för det, det slutar alltid med att gamla sår börjar riva igen efter ett tag och vips så står jag där med nya.
Hör du det? Jag är för klen. Vek, i huvudet. Jag har inga stålbarriärer, hur mycket jag än önskar att jag hade det.
För en gångs skull ska jag försöka ta vara på den här helgen i Sthlm. Inte sova bort allt i misär eller fundera över hur många dammråttor som hunnit bosätta sig underm in säng eller om hur många år min tapet ska börja flagna, utan komma till handling och träffa folk. Träffa Ninni, Denise, Cicci kanske om hon vill det, G om det är läge för det och... Ja, jag vet inte om jag har fler hemma som minns mig. Vi får se.
Ska smyga till västra. Här är det kallt och läxhögen växer fortfarande. Vill inte se.
Snart är det dags för en resa till Stockholm känner jag. Jag hoppades godtroget att det skulle bli bättre av att flytta hemifrån, men tji fick jag när allting gjorde precis lika ont ändå. Hur mycket jag än springer finns det bitar som vägrar lossna. Och hey, det funkar inte att glömma. Jag är för klen för det, det slutar alltid med att gamla sår börjar riva igen efter ett tag och vips så står jag där med nya.
Hör du det? Jag är för klen. Vek, i huvudet. Jag har inga stålbarriärer, hur mycket jag än önskar att jag hade det.
För en gångs skull ska jag försöka ta vara på den här helgen i Sthlm. Inte sova bort allt i misär eller fundera över hur många dammråttor som hunnit bosätta sig underm in säng eller om hur många år min tapet ska börja flagna, utan komma till handling och träffa folk. Träffa Ninni, Denise, Cicci kanske om hon vill det, G om det är läge för det och... Ja, jag vet inte om jag har fler hemma som minns mig. Vi får se.
Ska smyga till västra. Här är det kallt och läxhögen växer fortfarande. Vill inte se.
anything else but you
Igår var det valborg (eller som de flesta här uppe säger; sista april). Petro var på ett väldigt bra humör och bjöd med mig på en utemiddag tillsammans med Sanna A, Jens, Jossan A och Rasmus. Det var mysigt, fast alla var sega och jag hade en knut i magen hela kvällen. Vet inte varför den satt där, den brukar göra det ibland. Oförklarligt. Det ledde i alla fall till en del mindre roliga situationer på kvällen, när min stålbarrikad av rycka upp mig-energi hade tagit slut och jag var trött. Tråkigt avslut på en annars bra dag.
Det går inte bra för mig med min nya plan. Det går åt helvete, faktiskt. Jag vet att det tar tid, men jag är otålig och vill att det ska hända NU. Inte om några månader. Meninglöst är ordet, allt det jag jobbat ner på så lång tid kom tillbaka på mindre än några veckor och ligger som en ständig påminlese på att jag har misslyckats. Nu måste jag börja om och min nya metod gör ont, ger mig mer äckelångest än jag haft på länge och fungerar inte ens! Ändå säger alla att det är den rätta. Hur ska jag kunna lita på er?
Jag längtar hem till Stockholm lite. Fast ändå inte.
Imorgon kommer Millan tillbaks och det är bra. Hon är nog den enda som kan sparka mig i arslet och säga åt mig att ta mig i kragen utan att mena något illa. Och hon kan dra upp mig ur sängen de dagar jag bara vill gömma mig och inte visa mig alls.
Petro gör mig också glad. Det blir tråkgit nästa år när hon inte är här.
Dags för en timmes lunchpromenad, sen ska jag rejsade med Ville ute i skogen.
Det går inte bra för mig med min nya plan. Det går åt helvete, faktiskt. Jag vet att det tar tid, men jag är otålig och vill att det ska hända NU. Inte om några månader. Meninglöst är ordet, allt det jag jobbat ner på så lång tid kom tillbaka på mindre än några veckor och ligger som en ständig påminlese på att jag har misslyckats. Nu måste jag börja om och min nya metod gör ont, ger mig mer äckelångest än jag haft på länge och fungerar inte ens! Ändå säger alla att det är den rätta. Hur ska jag kunna lita på er?
Jag längtar hem till Stockholm lite. Fast ändå inte.
Imorgon kommer Millan tillbaks och det är bra. Hon är nog den enda som kan sparka mig i arslet och säga åt mig att ta mig i kragen utan att mena något illa. Och hon kan dra upp mig ur sängen de dagar jag bara vill gömma mig och inte visa mig alls.
Petro gör mig också glad. Det blir tråkgit nästa år när hon inte är här.
Dags för en timmes lunchpromenad, sen ska jag rejsade med Ville ute i skogen.
bohemian raspberry
Tillbaka på Dille efter ett akut besök i Göteborg, som bot mot min oro. Funkade bra, trots en del mindre bra grejer, och jag fick till och med träffa M. Det var verkligen ett lyckopiller. Sen att mina kusiner är världens gulligaste ungar (läs: ibland) gör inte saken sämre. Fast jag saknade T. Fruktansvärt.
Nu är det dags för skräpning igen. Jag mår illa över att de kortärmade tröjornas och shortsens tid snart är här, det skrämmer bokstavligen livet ur mig. Kan det inte vara kallt hela året? Täckbrallor och vinterjackor gör inte mig något, jag lovar.
Fast ja, våren är här och det är väl skönt. Min häst är däremot undernärd, det är inte lika kul.
För tillfället sitter jag i köket och slänger i mig 47 kcal hallon. Helt underbart. Jag har gått i en timme och ikväll ska jag nog bege mig till staden för att handla en tröja. Eller två. Det är ångetsdämpade, mums. Min häst är också ångestdämpande (zoloft - släng dig i väggen), hon pussar på mig precis när jag behöver det och ger mig sådana där blickar, som säger mer än alla världens ord tillsammans.
Det är dags för lite förändring känner jag, inte bara kroppsligt utan också mentalt. Kanske på tiden att man tar tag i sitt liv. Jag ska nog börja läsa igen, det var så länge sen jag gjorde det och dte är verkligen underbart; bara flyta in i andra tider, rum, platser och inte behöva fundera över verklighetens skavanker - bara ivrigt sluka sida efter sida och suga i sig av alla intryck. Mer än vad verkliga livet har att erbjuda, med andra ord.
Nej vet ni vad, plikten kallar. Man blir lat av att bo på skolan.
Nu är det dags för skräpning igen. Jag mår illa över att de kortärmade tröjornas och shortsens tid snart är här, det skrämmer bokstavligen livet ur mig. Kan det inte vara kallt hela året? Täckbrallor och vinterjackor gör inte mig något, jag lovar.
Fast ja, våren är här och det är väl skönt. Min häst är däremot undernärd, det är inte lika kul.
För tillfället sitter jag i köket och slänger i mig 47 kcal hallon. Helt underbart. Jag har gått i en timme och ikväll ska jag nog bege mig till staden för att handla en tröja. Eller två. Det är ångetsdämpade, mums. Min häst är också ångestdämpande (zoloft - släng dig i väggen), hon pussar på mig precis när jag behöver det och ger mig sådana där blickar, som säger mer än alla världens ord tillsammans.
Det är dags för lite förändring känner jag, inte bara kroppsligt utan också mentalt. Kanske på tiden att man tar tag i sitt liv. Jag ska nog börja läsa igen, det var så länge sen jag gjorde det och dte är verkligen underbart; bara flyta in i andra tider, rum, platser och inte behöva fundera över verklighetens skavanker - bara ivrigt sluka sida efter sida och suga i sig av alla intryck. Mer än vad verkliga livet har att erbjuda, med andra ord.
Nej vet ni vad, plikten kallar. Man blir lat av att bo på skolan.
ingen titel
vår gardin den böljar svagt där solen strömmar
långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar
du drömmer om nåt fint, jag ser du småler
om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag
Jag ger upp.
away
This is the last smile
that I'll fake for the sake of being with you
Jag har ont i magen. Magknip. En massa saker river igen, saker jag inte tänkt på under en väldigt lång period; saker jag, lite naivt, trodde att jag hade glömt. Mycket irriterande. Dessutom blir jag en bitterfitta utav hela karusellen, så för säkerhets skull håller jag mig på avstånd. Idag har jag dock beblandat mig med folk, och vi såg ju hur bra det gick. Helvete, varför går jag bara inte iväg? Långt, skitlångt bort. In i skogen med dig, bitterfitta.
Min häst är en ängel. Om man tror på sådant. På något sätt har vi en koppling i alla fall.
Det var nästan så att jag hade glömt hur jobbigt det var att vakna under de här perioderna, som att gå in i en vägg varje morgon, med huvudet före. Det stör mig något fruktansvärt att jag alltid tror att det är över, när jag vet att det kommer igen. Alltid kommer de där väggarna tillbaka. Alltid återvänder tomma, svarta hål och bosätter sig i min mage, utan att jag kan göra något åt det. Inte som att de förvarnar direkt, utan en dag öppnar man bara ögonen och ser absolut ingenting. Högstadiefasoner, jag vet, men det förföljer mig. Förbrilt klamrar jag mig fast vid allt som är värt att gå upp på morgonen för, men på kuppen drar jag ner dem i mitt svarta hål och så är karusellen igång igen. Som att klättra upp för en repstege där pinnarna inte sitter fast, man åker bara neråt igen. Heja heja.
Ändå är vi tyst om saken. Här ska inte ventileras, inte visa sig svag, det är förbjudet här.
Håll andan.
that I'll fake for the sake of being with you
Jag har ont i magen. Magknip. En massa saker river igen, saker jag inte tänkt på under en väldigt lång period; saker jag, lite naivt, trodde att jag hade glömt. Mycket irriterande. Dessutom blir jag en bitterfitta utav hela karusellen, så för säkerhets skull håller jag mig på avstånd. Idag har jag dock beblandat mig med folk, och vi såg ju hur bra det gick. Helvete, varför går jag bara inte iväg? Långt, skitlångt bort. In i skogen med dig, bitterfitta.
Min häst är en ängel. Om man tror på sådant. På något sätt har vi en koppling i alla fall.
Det var nästan så att jag hade glömt hur jobbigt det var att vakna under de här perioderna, som att gå in i en vägg varje morgon, med huvudet före. Det stör mig något fruktansvärt att jag alltid tror att det är över, när jag vet att det kommer igen. Alltid kommer de där väggarna tillbaka. Alltid återvänder tomma, svarta hål och bosätter sig i min mage, utan att jag kan göra något åt det. Inte som att de förvarnar direkt, utan en dag öppnar man bara ögonen och ser absolut ingenting. Högstadiefasoner, jag vet, men det förföljer mig. Förbrilt klamrar jag mig fast vid allt som är värt att gå upp på morgonen för, men på kuppen drar jag ner dem i mitt svarta hål och så är karusellen igång igen. Som att klättra upp för en repstege där pinnarna inte sitter fast, man åker bara neråt igen. Heja heja.
Ändå är vi tyst om saken. Här ska inte ventileras, inte visa sig svag, det är förbjudet här.
Håll andan.
seriously, it gives me the creeps
Min mage säger AJ, ack och ve. Jag är lite för dålig för det här, men vad gör man inte för någon form av viktnedgång (eh, in my mind).
Jag vill ha påsklov igen, mest av allt i hela världen. Om det inte vore för en viss tryckande prestationsångest, så skulle jag bege mig ut i skogen igen och stanna där. Inga jävla tävlingar, inget hets, ingen häst jag inte klarar av och inga dumma kuratorer, som tror att de vet. Lugn och ro. Min kropp blev så lycklig när den fick komma bort från allt utan att behöva åka hem till min mindre harmoniska familj. Istället blev Holtäkt min nya favoritsemesterort.
Jag har upptäckt hur dålig jag är på att blogga, haha. Aldrig lyckas jag skriva något vettigt, eller ens intressant.
Igår stack Lysa med mig, ute på slingan. Det va spännande, men jag var faktiskt relativt lugn. Helt otroligt. Så idag tuktades hon av Millan och Amanda, först i rundkorallen med longerlina och sedan i ridhuset med Amanda på ryggen. Kul att se hur snäll hon är när andra rider henne i alla fall, själv lyckas man bara ingjuta någon slags hormondos utan like i hästet så fort man sitter upp. Eller så kanske jag bara är lite dlig på att rida. Alternativ två låter troligast. Fast efter Millan och Amandas uppläxning, så tog jag faktiskt saken i egna händer och bråkadel ite med henne på ridplanen. Flyttade bakdelen och backade och sådant ansträngande. Å andra sidan fick Amanda rätt, för det går faktiskt bra när jag väl blir arg på henne. Suck, jag har så enormt mycket att lära.
Jag vill träffa den där Lars. Det behövs nog.
Inte fick vi flytta heller. Skolan har ju redan lagt ut så mycket tid och pengar på Anna och Mattis flytt, så nejdå, nu vill de inte riskera att fyrbäddsrummet blir likadant igen. Alltså får jag inte Millan och Sebastians rum. Morr. Det skulle setat fint (ACK OCH VE, ser ni hur jag skriver?! SETAT, absolut icke korrekt svenska. SUTTIT heter det. Nu är jag miljöskadad på riktigt). Mitt nuvarande rum är mer som en bunker eller liknande; trångt, överfullt, smutsigt och dessutom kvävs man ibland. Det an även hända att man vaknar och tror att man är död, för det blir så kolsvart när Carro släcker lampan, att jag inte ens ser ljuset mellan rullgardinen och fönstret. Mycket spännande.
Nej, nu är min mage arg, dags att sova. Imorgon ska jag upp halv sju och springa slingan runt med Lysa. Sen är det stallsjour. HURRA!
M är bäst, ingen protes..? (Haha, ordvits!)
Jag vill ha påsklov igen, mest av allt i hela världen. Om det inte vore för en viss tryckande prestationsångest, så skulle jag bege mig ut i skogen igen och stanna där. Inga jävla tävlingar, inget hets, ingen häst jag inte klarar av och inga dumma kuratorer, som tror att de vet. Lugn och ro. Min kropp blev så lycklig när den fick komma bort från allt utan att behöva åka hem till min mindre harmoniska familj. Istället blev Holtäkt min nya favoritsemesterort.
Jag har upptäckt hur dålig jag är på att blogga, haha. Aldrig lyckas jag skriva något vettigt, eller ens intressant.
Igår stack Lysa med mig, ute på slingan. Det va spännande, men jag var faktiskt relativt lugn. Helt otroligt. Så idag tuktades hon av Millan och Amanda, först i rundkorallen med longerlina och sedan i ridhuset med Amanda på ryggen. Kul att se hur snäll hon är när andra rider henne i alla fall, själv lyckas man bara ingjuta någon slags hormondos utan like i hästet så fort man sitter upp. Eller så kanske jag bara är lite dlig på att rida. Alternativ två låter troligast. Fast efter Millan och Amandas uppläxning, så tog jag faktiskt saken i egna händer och bråkadel ite med henne på ridplanen. Flyttade bakdelen och backade och sådant ansträngande. Å andra sidan fick Amanda rätt, för det går faktiskt bra när jag väl blir arg på henne. Suck, jag har så enormt mycket att lära.
Jag vill träffa den där Lars. Det behövs nog.
Inte fick vi flytta heller. Skolan har ju redan lagt ut så mycket tid och pengar på Anna och Mattis flytt, så nejdå, nu vill de inte riskera att fyrbäddsrummet blir likadant igen. Alltså får jag inte Millan och Sebastians rum. Morr. Det skulle setat fint (ACK OCH VE, ser ni hur jag skriver?! SETAT, absolut icke korrekt svenska. SUTTIT heter det. Nu är jag miljöskadad på riktigt). Mitt nuvarande rum är mer som en bunker eller liknande; trångt, överfullt, smutsigt och dessutom kvävs man ibland. Det an även hända att man vaknar och tror att man är död, för det blir så kolsvart när Carro släcker lampan, att jag inte ens ser ljuset mellan rullgardinen och fönstret. Mycket spännande.
Nej, nu är min mage arg, dags att sova. Imorgon ska jag upp halv sju och springa slingan runt med Lysa. Sen är det stallsjour. HURRA!
M är bäst, ingen protes..? (Haha, ordvits!)
Eller?
Det en gång sagda blir alltid sagt
och står till tidernas slut,
och ingen ångestnatt har makt
att plåna det ordet ut.
och står till tidernas slut,
och ingen ångestnatt har makt
att plåna det ordet ut.
- Karin Boye
this is me signing out
Hem-hemma nu då, efter en underbar road trip genom Ösd-Sveg-Orsa-Mora-Rättvik-Falun med trevliga människorna. Bortsett från att jag är vääääärldens sjukaste, så var det ett riktigt lyckopiller. Det behövdes, tack så mycket.
Men vet ni vad? Det gör ont och jag kan inte längre.
Kanske inte blir något vettigt skrivet på hela lovet, den som lever får se. Håll till godo (eh, om någon läser dvs.). Förhoppningsvis Holtäkt på måndag, 7 km rakt in i skogen känns som en finfin lösning på alla skavanker.
Jag orkar inte ens vara seriös. Illa.
Men vet ni vad? Det gör ont och jag kan inte längre.
Kanske inte blir något vettigt skrivet på hela lovet, den som lever får se. Håll till godo (eh, om någon läser dvs.). Förhoppningsvis Holtäkt på måndag, 7 km rakt in i skogen känns som en finfin lösning på alla skavanker.
Jag orkar inte ens vara seriös. Illa.
remember us and all we used to be
Rövsvett i din mun.
Jag suger på det mesta, speciellt på att vara en bra vän, för det enda jag får ur mig när jag egentligen vill säga JAG ÄLSKAR DIG är typ "fan vad synd det är om mig" eller "åh vad ont jag har" eller "du är dum". Heja Cajsa. Jag vill kramas med folk jag inte kramat på länge, men mitt fett är i vägen och det svider i hela mig när folk överskrider säkerhetsavståndet på 3 meter. Jag är ganska äcklig, ja. Dessutom suger jag på att rida - inget nytt - och det är lite tråkigt. Vill ni höra mer så är jag för dålig för att gå i skolan också, plugga är tydligen på tok för avancerat för mitt dumma huvud. Imorgon vill dessutom läraren i projekt och företagande prata med mig angående den kursen, så jag tror att jag får ett IG där. Kul.
På torsdag ska jag åka bil med trevliga människor, det blir spännande. Jag skulle vilja stanna hos M och gömma mig, men jag är rädd att hon har andra planer för mitt besök och jag vill inte göra henne besviken med att vara liten och töntig som inte vågar vara bland folk. Förresten var det längesen jag sa något snällt till henne över huvud taget, kanske skulle berätta för henen hur mycket hon betyder för mig. Fast ja, varför skulle hon vilja höra det.
Finns flera jag skulle behöva säga något snällt till. Eller berätta för att de är bra och att jag älskar dem, men jag är som sagt dålig på det. Jag är feg och rädd, och jag tror faktiskt inte att folk vill höra sådana saker från mig. Kärleksförklaringar är inte min starka sida.
Vissa skulle jag kanske inte umgås med alls, om man tänker efter. Det tycks bara leda till förvirring. Men jag vill inte.
Ensamhet är något man ska uppskatta, eller hur var det nu? Jag har fått min första prick i alla fall.
Jag suger på det mesta, speciellt på att vara en bra vän, för det enda jag får ur mig när jag egentligen vill säga JAG ÄLSKAR DIG är typ "fan vad synd det är om mig" eller "åh vad ont jag har" eller "du är dum". Heja Cajsa. Jag vill kramas med folk jag inte kramat på länge, men mitt fett är i vägen och det svider i hela mig när folk överskrider säkerhetsavståndet på 3 meter. Jag är ganska äcklig, ja. Dessutom suger jag på att rida - inget nytt - och det är lite tråkigt. Vill ni höra mer så är jag för dålig för att gå i skolan också, plugga är tydligen på tok för avancerat för mitt dumma huvud. Imorgon vill dessutom läraren i projekt och företagande prata med mig angående den kursen, så jag tror att jag får ett IG där. Kul.
På torsdag ska jag åka bil med trevliga människor, det blir spännande. Jag skulle vilja stanna hos M och gömma mig, men jag är rädd att hon har andra planer för mitt besök och jag vill inte göra henne besviken med att vara liten och töntig som inte vågar vara bland folk. Förresten var det längesen jag sa något snällt till henne över huvud taget, kanske skulle berätta för henen hur mycket hon betyder för mig. Fast ja, varför skulle hon vilja höra det.
Finns flera jag skulle behöva säga något snällt till. Eller berätta för att de är bra och att jag älskar dem, men jag är som sagt dålig på det. Jag är feg och rädd, och jag tror faktiskt inte att folk vill höra sådana saker från mig. Kärleksförklaringar är inte min starka sida.
Vissa skulle jag kanske inte umgås med alls, om man tänker efter. Det tycks bara leda till förvirring. Men jag vill inte.
Ensamhet är något man ska uppskatta, eller hur var det nu? Jag har fått min första prick i alla fall.
pungdjur och gökfåglar
Mycket nytt kan man lära sig på blomfrökens lektioner. Bland annat att elefanter inte är idisslare och att de har tår. Men är de hovdjur? Det vet inte ens blomfröken (hurra för kompetenta biologilärare!).
Det snurrar i mitt huvud och jag fryser om fingrar och tår, det suger. Igår var jag däremot duktig (efter ett totalt misslyckande i grenen självdiciplin) och sprang i 20-25 minuter utan att stanna. Kanske ingen stor bragd för den hurtige, men jag har aldrig hävdat att jag är atletisk. Dessutom har jag kassa knän, så att de överhuvudtaget överlevde denna motionsrunda är en bragd för mig.
Idag kommer Millan, it makes my day. Plus att Anna kom tillbaka till Dille idag, hon också. Kunde inte bli bättre, måste jag säga.
Tvåsamhet är ett evigt mysterium. Jag förstår mig inte på det. Eller är det jag som krånglar till det? Herregud Cajsa, du är en sådan dramaqueen. Skärp dig.
Okej, dags för ytterligare 60 minuter med förvirrad blomfröken.
Det snurrar i mitt huvud och jag fryser om fingrar och tår, det suger. Igår var jag däremot duktig (efter ett totalt misslyckande i grenen självdiciplin) och sprang i 20-25 minuter utan att stanna. Kanske ingen stor bragd för den hurtige, men jag har aldrig hävdat att jag är atletisk. Dessutom har jag kassa knän, så att de överhuvudtaget överlevde denna motionsrunda är en bragd för mig.
Idag kommer Millan, it makes my day. Plus att Anna kom tillbaka till Dille idag, hon också. Kunde inte bli bättre, måste jag säga.
Tvåsamhet är ett evigt mysterium. Jag förstår mig inte på det. Eller är det jag som krånglar till det? Herregud Cajsa, du är en sådan dramaqueen. Skärp dig.
Okej, dags för ytterligare 60 minuter med förvirrad blomfröken.
dots
avrätta mig, eller något
