smoke

Hur mycket jag än vill se det som en positiv och bra sak när helgen blir en solskenshistoria, jag är lycklig och maten slinker ner som om det vore världens mest självklara sak, så kan jag inte. Det går inte, för alltid kommer det en måndag som påminner om att verkligeheten i alla fall inte funkar så. Alltid en hint som river sönder mig, varje måndagmorgon.

Tur att Lysa finns och drar upp mig på mornarna.

Jag känner mig som en boll i ett pingpongspel, som skjuts från ena sidan till den andra i något slags desperat sökande efter trygghet, tills det att ingen finns där och jag landar utanför spelplanen. Vad händer med bollarna som hamnar där? Är de out of use och blir plastburkar istället?

Jag vill inte bli en plastburk.

Sluta gnäll.

½ poäng från MVG på det där jävla arbetsmiljö och säkerhetsprovet. HELVETES JÄVLA BAJS.

Jag är trött, min kropp hatar mig och Lysa rymde ur rundkorallen idag. Jagade henne runt åkern och upp mot stallet igen utan någon vidare framgång, men så kom Millan och några till med sina hästar och VIPS var hon borta hos dem. Där stod hon minsann still.

Helst av alt skulle jag vilja sova bort det mesta av tiden, men så får man inte göra. Min kropp envisas med någon slags antisomna-grej igen, så Anna och jag ligger vakna och pratar istället. Det är mys.

JAG FRYSER SOM EN JÄVLA GRIS. Och inte kan jag skriva ordentlig blogg. Mundiarré 2.0 ska jag nog döpa om min blogg till, för det är inte mer än så. Jag är för invalid för att kunna skriva ordentligt.

Och jag törstar efter närhet och jag törstar efter Dig, men inte fan är det sådana grejer jag kan uppnå - du verkar inte ens vilja vara min vän.

Det första knepet jag lärde mig som liten, var att hålla mig undan. Så jag håller mig undan.

Idag när jag började skaka vid kanten av porslinsavgrunden, kom jag på att det är meningslöst om jag inte lär mig att göra rätt, att låta bli. MIddagen blev ju ett helvete. Ändå har jag varit riktigt duktig de senaste veckorna, men det är det ingen som ser, för min kropp är US och blir bara fetare för varje dag. Heja heja.

Nej vet du vad, nu är det dags för en eftermiddagslur, annars faller jag ihop.

Jag orkar inte höra mer.

Alla äckliga lögner, allt det smöriga, som om ingen skulle se eller höra. Och ni andra skrattar med och vad gör jag själv? Jag smyger iväg, för jag är rädd. Så jävla rädd är jag.

Det gör ont att ha tryggheter utanför sin egna kropp, för jag har ingen koll på dem. Jag tror inte ens att de vill vara mina tryggheter (inte för att de vet om att det är det, but still).  Lysa är förvisso en av dem, och hon har nog i ärlighetens namn inget emot att vara det, men resten? Ni två, har ni ens någon aning om hur mycket ni betyder för mig?
Kan ni föreställa er?

Äckliga, äckliga lager av uppgivenhet, som sköljer över mig i tid och otid, blandat med allt hat. Tar jag upp er tid? Förlåt för att jag är uppmärksamhetshora och inte kan hålla käften, men jag försvinner ibland och kan inte ta mig upp.
Jag drunknar i allt det där jag skapat själv, all ångest.

Och hur jag än gör förlorar jag.

Dags för en förändring, och en jävligt drastisk sådan.
Jag kan inte vara så fullkomligt invalid.

Förresten, ibland brukar jag fundera över hur många vilsna själar som sitter uppe sådana här sena timmar, i jakt på någon slags bekräftelse på att de duger, eller i alla fall existerar.
Och ibland försöker jag lista ut vem som har vilka schapoo-, balsam- och duschtvålsflaskor i Södras badrum. Det är en riktig tankenöt, minsann.
Å andra sidan har jag aldrig hävdat att jag är normal.

Man är ju en viking. Ugh.

Jag tror vi är rädda för att inse hur rädda vi är. Vi vill gärna ty oss till andra när paniken, ångesten eller något annat bryter ut, istället för att lära oss hantera det ensamma.
En av mina dumma rädslor är just att vara ensam. Blanda det med rädlsan för mig sälv, mat, mörker och smärta, och du har kokat ihop min kvällsaktivitet.
Två av mina bästa vänner har sagt åt mig att tänka framåt, för man måste ändå dras med sig själv resten av livet. Jag borde försöka lära mig att inte be om hjälp så fort det blir panik - inte för att jag så ofta gör det, men om jag kunde sluta med det helt så skulle andra må bättre - på så sätt lär jag mig att dras med mig själv.
Och det där med att tänka framåt, det är nog inga större svårigheter. Tvärtemot - det är något jag gör hela tiden. Men jag tänker bakåt också, och jag tror det är det de menar att jag ska sluta med.
Min svårighet är ju att vara här och nu.

Lysa har 39,3 i temp. Jag kollade henne nyss, och det är nog inte kolik i alla fall.

Imorgon ska jag gömma mig.
Jag har gjort bort mig. Men Ljómi står som ett skyddande moln ovanför och är hur lugn som helst.

Igår var jag trött, fruktansvärt jävla skittrött, dels på grund av att Lysa nu har anlänt och jag har varit så djävulskt nervös inför det, men också för en del andra grejer, som jag inte behöver ta upp här. Jag tänkte ta det lungt och bara ströva runt lite planlöst mellan stallet, hagen, köket och min säng - men icke sa nicke (som alltid). Istället skulle det fotas, ätas, diskas, mailas, bakas och ha sig; allt på mitt egna initiativ. Väldigt typiskt Cajsa.
Inte för att jag inte tycker om att ha testunder och göra folk lite gladare med nybakade muffins, men när hela baket bli något slags crescendo av ångest och illamående (bl.a. på grund av för hög ljudvolym), då reser jag ragg som en arg katthona. Urbota onödigt. Nästan lite löjligt, men någonstans måste kanske alla slaggprodukter ut.
Och om det blir på testunden eller i hästens box - det kan jag inte rå för.

Å andra sidan var det en ganska fin dag igår i alla fall, solen lyste nästan hela dagen och jag fick en pratstund med en människa jag inte pratar med så överdrivet ofta, det var mys.
Sen att jag inte kan bete mig och måste vara uppmärksamhetshora så fort jag panikar, det är ju en annan femma.
Men jag är rädd när det blir sådär, äckligt rädd, för jag tappar allt. Hela mitt sinne för kontroll och världsuppfattning totalförintas, och det skrämmer skiten ur mig. Så jag måste be om hjälp. Fast jag vet att jag inte får.
Det är tur att det finns räddare i nöden på Dille, som håller om hårt. Som stannar kvar och håller i mig.
Jag vill kunna klara mig ur sådana situationer själv, inte behöva förstöra någon annans kväll bara för att jag blir rädd. Men det funkar inte att vara rädd för sig själv och samtidigt försöka räkna till tio baklänges och andas. Då behöver man någon.

Egentligen borde jag skriva lite på min svenskauppsats, men jag tyar verkligen inte. Har haft daorkunskap med Bettan-Bajs hela morgonen - det värsta sättet att starta en vecka på - och det tog all musten ur mig.
I morse släppte jag och Amanda ihop våra hästar i den stora hagen, som Lysa fått stå i sen hon kom hit, och det gick förvånansvärt bra - lite rumpor mot varandra och så lite skrik, sen var det över. De ska ju gå tillsammans i lösdriften sen, så de måste komma överrens vare sig de vill eller inte. Dessutom har Lysa börjat lugna ner sig och går faktiskt bakom mig när vi går ut - inte på eller framför mig. Stora framsteg.
Jag är nog lite kär i henne. (Vilket Feykir också är, och Júni!)

Nu är det nog engelska. Ta hand om er.

Till att börja med: Förlåt alla Dillebarn, för att jag är en sådan ragata och stressar och blir arg hela tiden. Jag vill inte vara sådan, och jag brukar framför allt inte vara sådan. Jag ska rycka upp mig. (Eller i alla fall försöka att inte slänga all skit på er i fotsättningen).

Idag fick jag uthärda ett sådant där läskigt hälsosamtal hos skolsyster, ack och ve. Jag trodde först att jag skulle behöva väga mig etc., vilket bara är förnedring - ingen jävla hälsoåtgärd, men mer tur än så hade jag; hon ville bara att jag fyllde i lite papper och bajs. Så jag slapp genomgå en nära döden-upplevelse idag i alla fall.
Jag kom i alla fall att tänka på Tomtemor (kuratorn), som fortfarande inte givit mig en ny tid. I KIND OF need it. Snart kommer någon stackars södrabo få ta smällen, för jag har inte mycket tålamod med mig själv och när det bubblar över såhär är det bara en tidsfråga innan jag går i bitar.
Jag tror att vi har för mycket att tänka på. Vi ska göra så mycket, hinna med och framför allt kunna jävligt mycket. Och vara glad. Lyckliga. Det är synd om dagens ungdom.
I och för sig tror jag att det går någon form av stressepidemi i södra, för många verkar nere/sura/trötta/speedade/okoncentrerade/etc., men det kanske bara är jag som ska sluta tro at jag kan läsa människor.

Idag har varit en ganska bra dag, förutom att jag inte gjort en massa saker jag skulle behövt göra (typ pratat med Fredrik, handlat, pluggat...). Fast det finns grejer, som jag faktiskt har gjort idag; sprungit/power walkat 40 min, skrivit listor, skickat breven, städat, bytt lakan, hämtat saker i Norra, gjort matte och skrivit blogg!
Har haft hål sen klockan 10 i morse, så det har varit lite slappt. Fast jag tror man behöver sådana dagar ibland också, I alla fall jag.

Nu ska jag sova min halvtimme, som jag blivit tilldelad på eftermiddagarna till förmån för min trötta kropp. Skolsyster tyckte att en timme var för mycket, så en halvtimme fick räcka. Tack så mycket, sa jag.
So long, suckers.

Gladfasader.
Gladfasad.

Håll mig, håll mig jävligt hårt för nu ramlar jag snart igen.
Jag avskyr allt jag gör och allt jag tänker, skriver, säger och över huvud taget menar. Det är vidrigt, äckligt, och jag kräks på det. Jag vill gå undan och gömma mig, så att folk slipper hela "FY FAN VAD SYND DET ÄR OM MIG KOLLA JAG ÄR LEDSEN TA HAND OM MIG JAG BEHÖVER DIG"-grejen, men nejdå. Istället blir jag arg och självömklig, klagar och gör andra ledsna.
Bra Cajsa. Heja.

Jag är en jävla uppmärksametshora egentligen, jag borde ryckau pp mig och sluta lägga tonvis med skit på andra, bara för att jag är för svag.
Kanske borde jag flytta till en egen lägenhet, där det inte finns massor av människor, som kan ta skada av att jag är socialt missanpassad och emotionellt instabil som en barnunge. Då skulle nog hela Dille må mycket bättre.

I never meant to cause you trouble
I never meant to do you wrong
I, well if I ever caused you trouble
oh no, I never meant to do you harm

Men gladfasader, det funkar ibland.
Och sen kan man smyga ut till stallet och sova i Ljómis box ett tag, för det är inte direkt någon som undrar var man är. Det är bra.
Idag var jag klyftig och la mig under hans vattenkopp, så jag väcktes av att det droppade Ljómislem i håret på mig. Det var mysigt.

En dag ska jag lära mig.

Inatt blir det nog till att sova i fritidslokalen igen, Tora sov så dåligt igår och jag vill inte ta upp plats i hennes liv såpass att hon inte kan sova. Typ vara fet och breda ut mig över hela sängen.

Imorgon ska jag plugga, som fan. Har ett svenskaarbete, som ska vara inne i övermorgon - jag har inte ens börjat?
HEJA CAJSA.
Dessutom ska jag läsa hela arbetsmiljö och säkerhetskursen till typ nästa vecka. Det blir roligt.

På fredag kommer Lysa.
Hoppas jag inte klantar till det.

Helvete.

Jag är en dålig människa. Fruktansvärt.
Fruktansvärt dålig.
Jag kan inte ens blogga ordentligt.

Jag kan inte ens vara glad.

RYCK UPP DIG.
Det är vad jag borde göra. Men hur ska jag göra när jag kan lägga örat mot dörren och höra hulkande efter hulkande, kramper och sen mat som kommer upp varenda gång vi ätit? Hur fan ska jag göra, när jag själv är så rädd för att kvävas?
Jag vet att jag kan. Jag vet jag vet, men jag är så in i helvete rädd.
Och att höra varje kväll innan jag somnar, hur duktig hon har varit som spytt hela dagen, det gör mig bara till någon slags meningslös pöl. Jag kan inte ens vara duktig.
Jag vill jag vill.
Det börjar bli bättre i alla fall.

Om jag bara kunde hjälpa.

Jag borde rycka upp mig.

Jag vill inte vara värdelös.

Okej, nytt år. Dags att ta tag i min fetma och bli smal.
Till varje pris.

Nyårsafton var mys, om man bortser från att jag hällde i mig massor av sprit, vilket är lika med alldeles för många kalorier. Idag var det dessutom officiel bakisdag på Dille, så folk åt pizza, pommes, chips och annat äckel. VIDRIGT. Jag var i och för sig lika dålig jag; 3 stora rödbetor á 105 kcal, riskakor á ?, A-fil á 60 kcal. Jag kommer bli F E T.
Har i alla fall longerat Laddson idag, det gjorde ju lite nytta. Han var jätteduktig!
Dessutom har jag mockat fem-sex boxar - det är styrketräning! Kanske kan få lite smidigare kropp någon gång i mitt liv.

Jag vill få upp Lysa hit nu med en gång, så jag kan rida varje dag! Förhoppningsvis går jag ner mer då.

Jag älskar dina axlar. Din rygg. Din hud. Dina ögon. Dina händer.
Du gör mig galen, tror jag.
Men jag gillar det.