smoke

En bit av det jag skrev på tågresan hem:

22/2, tåget Ösd. - Sthlm.
"Jag är sjukt duktig på att planera saker så in i detalj, för att sedan i alla fall inte göra som jag hade planerat. Fusksystematiker, typ. Som nu till exempel; tågresan och allt var noga planerad - typ plugga, äta, skriva och läsa - men ändå blir inte hälften gjort. Jag har åkt tåg ensam i drygt åtta år och jag har fortfarande inte lärt mig att mina tågresor aldrig blir som jag planerat dem. Pinsamt.

Än mer pinsamt är väl att jag lyssnar på 'Tic, tic tac' med Chili feat. Carrapicho - ni vet, den där salsa-/partylåten som var stor i mitten på 90-talet? Herregud, jag måste verkligen ha tråkigt. Fast ändå ligger det en viss charm i att sitta fem timmar i obekväma stolar och lyssna på gammal nostalgi. Annars hade jag väl inte älskat att åka tåg. Pah.

När jag satt i hallen i Norra, färdigpackad i väntan på taxin, så började jag för första gången sen beslutet togs att jag skulle åka hem, tveka över om det verkligen var det jag ville. Jag är ett flyktdjur och gömmer mig gärna när det blir jobbigt, så hem var lite att smita från problemen. Så ska man inte göra. å andra sidan behöver jag kanske komma från Dille för att uppskatta det mer? Fast det räckte ju i och för sig med att packa väskorna och vänta på taxin...

Jag funderar på att ta tag i mitt liv och göra något seriöst, typ börja brinna för något - feministflata kanske? I och för sig brinner jag för miljön, men den är inte så mycket att brinna för när den bränner up sig själv. Eller ja, vi bränner upp den. But still. Alltså jag skulle vilja ara riktigt bra på något, typ sjunga, måla, skriva eller spela något instrument (inte bara kunna plinga lite på en bas). Då skulle det vara lättare att välja framtid sen. Vad man ska bli och sådär. Nu är det bara väldigt, väldigt osäkert och rörigt, eftersom allting jag kan bara är medelmåttigt och inte särskilt utstickande, så det finns inget som är givet för mig att hålla på med. Lägg på medelmåttiga betyg på det där så förstår du hur o-enkelt det är.

Jaja. Inatt sov jag med tre av de fyra som ä viktigtast för mig på Dille. Det var mysigt, och framför allt skönt - ni anar inte hur bra jag somnar i takt med en viss persons gungningar och till alla tres trygga andetag. Jag älskar er, alla fyra. För 24 timmar sen trodde jag att det bara var två av er jag kunde sägs at jag älskade, men efter en del funderande under natten insåg jag att alla fyra är personer jag älskar.

Det där med älska är stort. Jag tänkte lite på att jag älskar dillebarnen, och det är ju inte så att jag älskar vartenda dillebarn som individer, utan det handlar om dillebarnen som helhet. Sen är det som sagt bara fyra dillebarn jag älskar enskilt, var och en. Okej, hej och hå vad krångligt det blev - missförstå inte, dillebarn.

Fast några av er är människor jag tycker om fruktansvärt mycket och beundrar starkt, och ni är minst lika viktiga. I och för sig, alla ni jag umgår med utanför N är väldigt viktiga för mig och ni är de jag tycker om mest. Puss på er. (Ni vet ju vilka ni är, Ö och S, men inga nänmda - inga glömda).

Gud vad jag ska krångla till det. Jag vill ju bara att ni ska förstå hur mycket jag tycker om er och hur äckligt mycket ni betyder.


Nej, nu är snart en tredje sida slut i blocket, dags att runda av tror jag. För en gångs skull inte ett gnällinlägg, hurra!
Puss & hej från Flatan"