smoke

Tillbaka på Dille efter ett akut besök i Göteborg, som bot mot min oro. Funkade bra, trots en del mindre bra grejer, och jag fick till och med träffa M. Det var verkligen ett lyckopiller. Sen att mina kusiner är världens gulligaste ungar (läs: ibland) gör inte saken sämre. Fast jag saknade T. Fruktansvärt.

Nu är det dags för skräpning igen. Jag mår illa över att de kortärmade tröjornas och shortsens tid snart är här, det skrämmer bokstavligen livet ur mig. Kan det inte vara kallt hela året? Täckbrallor och vinterjackor gör inte mig något, jag lovar.

Fast ja, våren är här och det är väl skönt. Min häst är däremot undernärd, det är inte lika kul.

För tillfället sitter jag i köket och slänger i mig 47 kcal hallon. Helt underbart. Jag har gått i en timme och ikväll ska jag nog bege mig till staden för att handla en tröja. Eller två. Det är ångetsdämpade, mums. Min häst är också ångestdämpande (zoloft - släng dig i väggen), hon pussar på mig precis när jag behöver det och ger mig sådana där blickar, som säger mer än alla världens ord tillsammans.

Det är dags för lite förändring känner jag, inte bara kroppsligt utan också mentalt. Kanske på tiden att man tar tag i sitt liv. Jag ska nog börja läsa igen, det var så länge sen jag gjorde det och dte är verkligen underbart; bara flyta in i andra tider, rum, platser och inte behöva fundera över verklighetens skavanker - bara ivrigt sluka sida efter sida och suga i sig av alla intryck. Mer än vad verkliga livet har att erbjuda, med andra ord.

Nej vet ni vad, plikten kallar. Man blir lat av att bo på skolan.

vår gardin den böljar svagt där solen strömmar
långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar
du drömmer om nåt fint, jag ser du småler
om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
men du, jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag




Jag ger upp.

This is the last smile
that I'll fake for the sake of being with you

Jag har ont i magen. Magknip. En massa saker river igen, saker jag inte tänkt på under en väldigt lång period; saker jag, lite naivt, trodde att jag hade glömt. Mycket irriterande. Dessutom blir jag en bitterfitta utav hela karusellen, så för säkerhets skull håller jag mig på avstånd. Idag har jag dock beblandat mig med folk, och vi såg ju hur bra det gick. Helvete, varför går jag bara inte iväg? Långt, skitlångt bort. In i skogen med dig, bitterfitta.

Min häst är en ängel. Om man tror på sådant. På något sätt har vi en koppling i alla fall.

Det var nästan så att jag hade glömt hur jobbigt det var att vakna under de här perioderna, som att gå in i en vägg varje morgon, med huvudet före. Det stör mig något fruktansvärt att jag alltid tror att det är över, när jag vet att det kommer igen. Alltid kommer de där väggarna tillbaka. Alltid återvänder tomma, svarta hål och bosätter sig i min mage, utan att jag kan göra något åt det. Inte som att de förvarnar direkt, utan en dag öppnar man bara ögonen och ser absolut ingenting. Högstadiefasoner, jag vet, men det förföljer mig. Förbrilt klamrar jag mig fast vid allt som är värt att gå upp på morgonen för, men på kuppen drar jag ner dem i mitt svarta hål och så är karusellen igång igen. Som att klättra upp för en repstege där pinnarna inte sitter fast, man åker bara neråt igen. Heja heja.

Ändå är vi tyst om saken. Här ska inte ventileras, inte visa sig svag, det är förbjudet här.

Håll andan.

Min mage säger AJ, ack och ve. Jag är lite för dålig för det här, men vad gör man inte för någon form av viktnedgång (eh, in my mind).

Jag vill ha påsklov igen, mest av allt i hela världen. Om det inte vore för en viss tryckande prestationsångest, så skulle jag bege mig ut i skogen igen och stanna där. Inga jävla tävlingar, inget hets, ingen häst jag inte klarar av och inga dumma kuratorer, som tror att de vet. Lugn och ro. Min kropp blev så lycklig när den fick komma bort från allt utan att behöva åka hem till min mindre harmoniska familj. Istället blev Holtäkt min nya favoritsemesterort.

Jag har upptäckt hur dålig jag är på att blogga, haha. Aldrig lyckas jag skriva något vettigt, eller ens intressant.

Igår stack Lysa med mig, ute på slingan. Det va spännande, men jag var faktiskt relativt lugn. Helt otroligt. Så idag tuktades hon av Millan och Amanda, först i rundkorallen med longerlina och sedan i ridhuset med Amanda på ryggen. Kul att se hur snäll hon är när andra rider henne i alla fall, själv lyckas man bara ingjuta någon slags hormondos utan like i hästet så fort man sitter upp. Eller så kanske jag bara är lite dlig på att rida. Alternativ två låter troligast. Fast efter Millan och Amandas uppläxning, så tog jag faktiskt saken i egna händer och bråkadel ite med henne på ridplanen. Flyttade bakdelen och backade och sådant ansträngande. Å andra sidan fick Amanda rätt, för det går faktiskt bra när jag väl blir arg på henne. Suck, jag har så enormt mycket att lära.

Jag vill träffa den där Lars. Det behövs nog.

Inte fick vi flytta heller. Skolan har ju redan lagt ut så mycket tid och pengar på Anna och Mattis flytt, så nejdå, nu vill de inte riskera att fyrbäddsrummet blir likadant igen. Alltså får jag inte Millan och Sebastians rum. Morr. Det skulle setat fint (ACK OCH VE, ser ni hur jag skriver?! SETAT, absolut icke korrekt svenska. SUTTIT heter det. Nu är jag miljöskadad på riktigt). Mitt nuvarande rum är mer som en bunker eller liknande; trångt, överfullt, smutsigt och dessutom kvävs man ibland. Det an även hända att man vaknar och tror att man är död, för det blir så kolsvart när Carro släcker lampan, att jag inte ens ser ljuset mellan rullgardinen och fönstret. Mycket spännande.

Nej, nu är min mage arg, dags att sova. Imorgon ska jag upp halv sju och springa slingan runt med Lysa. Sen är det stallsjour. HURRA!

M är bäst, ingen protes..? (Haha, ordvits!)