smoke

Jag är rädd, för det känns som att snart brister det. Allt.

Feg som jag är tar jag inte tag i saken, utan håller förbrilt fast vid alla livstecken och tar all energi åt att vara den glada. Jag är desperat tror jag, rädd för att ge upp. Rädd rädd rädd. Jag skulle vilja vara stark och orka ge upp, lägga av och låta det brista (jag vet ju att det gör det till slut i vilket fall som helst), men ändå kan jag inte släppa taget om mig själv. Att trotsa naturens lagar är liksom min specialitet, framför allt när det gäller att upprätthålla den rätta sidan utåt. Inte visa dig svag.

Sen kan man ju hälla i sig litervis med nötter och spendera de sista pengarna, som ska räcka till den 30:e mars, på onödiga kläder. Heja heja.

Millan kan komma tillbaks nu.

Helst av allt skulle jag vilja kunna gråta. Om jag fick önska mig två saker nu, så skulle det vara att Millan kom tillbaks och att de där äckliga, barnsliga krokodiltårarna inte fastnade halvägs upp i halsen, utan tog sig ut och försvann.

Tanken slår mig ibland att åka härifrån, bort någonstans där jag inte behöver involvera i folks liv. Det blir så jobbigt när man påverkar människor nästan enbart negativt, eller jag kanske bara är för lat för att göra något åt det. Fan, ta dig i kragen. Men det skulle vara skönt att rymma iväg. Sudda ut mig själv.

Drygt med kuratorsamtal mitt i veckan. Och stalljour klockan sju på morgonen. Ta en ipren och bit ihop.

Kärlek är en bristvara. Jag skulle kunna ta kärlek från vem som helst just nu, i vilken form som helst. Lite sex utan känslor kanske, bli knullad och sen inte behöva tänka mer på det. Eller bara få sova bredvid någon, utan att känna sig som världens äckligaste och fetaste människa (hur nu det ska gå till?). Ja men, kärlek i alla fall. Någon form.

Fan, det suger att vara martyr. Jag vill inte vara ensam.