smoke

Jag orkar inte höra mer.

Alla äckliga lögner, allt det smöriga, som om ingen skulle se eller höra. Och ni andra skrattar med och vad gör jag själv? Jag smyger iväg, för jag är rädd. Så jävla rädd är jag.

Det gör ont att ha tryggheter utanför sin egna kropp, för jag har ingen koll på dem. Jag tror inte ens att de vill vara mina tryggheter (inte för att de vet om att det är det, but still).  Lysa är förvisso en av dem, och hon har nog i ärlighetens namn inget emot att vara det, men resten? Ni två, har ni ens någon aning om hur mycket ni betyder för mig?
Kan ni föreställa er?

Äckliga, äckliga lager av uppgivenhet, som sköljer över mig i tid och otid, blandat med allt hat. Tar jag upp er tid? Förlåt för att jag är uppmärksamhetshora och inte kan hålla käften, men jag försvinner ibland och kan inte ta mig upp.
Jag drunknar i allt det där jag skapat själv, all ångest.

Och hur jag än gör förlorar jag.

Dags för en förändring, och en jävligt drastisk sådan.
Jag kan inte vara så fullkomligt invalid.