men jag väntar, väntar
Åh, vad jag önskar att det här inte skulle vara en gnällblogg utan en rolig och intressant, som folk skulle läsa för att få le lite. Eller i alla fall slippa gnäll.
Men det går inte med mig, jag gör det här för det är skönt att ha det nerskrivet men ändå långt, långt borta. En dagbok liksom ligger och skaver i någon byrålåda, proppfylld med ångest, hat och intorkade krokodiltårar. Det är inte en bok man vill ta fram och skriva i direkt. Ett blogginlägg däremot, det försvinner långt ut i cyberrymden och behöver egentligen inte läsas av någon heller - det beror helt på om bloggen är välkänd (ökänd, i mitt fall) eller helt privat. Det är också ganska skönt att veta.
Dumma tankar har kommit tillbaka, sådana som gnagde sönder hela mitt bakhuvud innan jullovet och gav mig huvudvärk á la jordbävning. Som ger mig huvudvärk. Förlåt, men jag är en fruktansvärt rädd person och jag måste ha ett hus som kan kallas hem eller i alla fall trygghet, annars blir det som nu. Hur jag än försöker välja slutar det alltid på det här sättet och det gör ont att vara ensam bland 42 underbara människor - jag borde ta mig i kragen och bosätta mig på en plats i stället för att flänga runt och ta upp space i andra människors liv, människor som egentligen inte skulle behöva ha mig där. Problemet ligger i det faktum att jag i mitt huvudsaklig boende känner mig som ett ufo och helst bara ligger i min säng och tycker synd om mig själv, medan jag i mitt andra, tillfälliga boende mest är i vägen och sover dåligt. (Jag förstår inte hur folk kan bo i det rummet, eller i huset överhuvudtaget, när det klättrar så mycket ångest på väggarna). Glasbubblor sägs ju spricka lätt, men min tycks vara av skottskyddatsuperglas, som ingen varken kan eller orkar ta sig igenom och då gör det jävligt ont när mitt system spricker av överbelastning.
Om de där dumma tankarna fick välja, så skulle jag sluta nu på en gång, innan jag hinner fatta tycke för alla människor och innan de upptäcker vilken gräslig person jag är. Tyvärr är det delvis försent, för flera stycken har redan hunnit bosätta sig i min högra kammare och rotat sig fast i väggarna för att inte direkt släppa taget. Samtidigt som några tycks göra allt för att ta sig därifrån, nu när jag inte alltid är så jävla trevlig och glad hela tiden.
Jag undrar om jag hade varit en lycklig person ifall jag hade stannat hemma. Hade jag varit ett ufo där också?
Och pingpongbollen fortsätter studsa.
Men det går inte med mig, jag gör det här för det är skönt att ha det nerskrivet men ändå långt, långt borta. En dagbok liksom ligger och skaver i någon byrålåda, proppfylld med ångest, hat och intorkade krokodiltårar. Det är inte en bok man vill ta fram och skriva i direkt. Ett blogginlägg däremot, det försvinner långt ut i cyberrymden och behöver egentligen inte läsas av någon heller - det beror helt på om bloggen är välkänd (ökänd, i mitt fall) eller helt privat. Det är också ganska skönt att veta.
Dumma tankar har kommit tillbaka, sådana som gnagde sönder hela mitt bakhuvud innan jullovet och gav mig huvudvärk á la jordbävning. Som ger mig huvudvärk. Förlåt, men jag är en fruktansvärt rädd person och jag måste ha ett hus som kan kallas hem eller i alla fall trygghet, annars blir det som nu. Hur jag än försöker välja slutar det alltid på det här sättet och det gör ont att vara ensam bland 42 underbara människor - jag borde ta mig i kragen och bosätta mig på en plats i stället för att flänga runt och ta upp space i andra människors liv, människor som egentligen inte skulle behöva ha mig där. Problemet ligger i det faktum att jag i mitt huvudsaklig boende känner mig som ett ufo och helst bara ligger i min säng och tycker synd om mig själv, medan jag i mitt andra, tillfälliga boende mest är i vägen och sover dåligt. (Jag förstår inte hur folk kan bo i det rummet, eller i huset överhuvudtaget, när det klättrar så mycket ångest på väggarna). Glasbubblor sägs ju spricka lätt, men min tycks vara av skottskyddatsuperglas, som ingen varken kan eller orkar ta sig igenom och då gör det jävligt ont när mitt system spricker av överbelastning.
Om de där dumma tankarna fick välja, så skulle jag sluta nu på en gång, innan jag hinner fatta tycke för alla människor och innan de upptäcker vilken gräslig person jag är. Tyvärr är det delvis försent, för flera stycken har redan hunnit bosätta sig i min högra kammare och rotat sig fast i väggarna för att inte direkt släppa taget. Samtidigt som några tycks göra allt för att ta sig därifrån, nu när jag inte alltid är så jävla trevlig och glad hela tiden.
Jag undrar om jag hade varit en lycklig person ifall jag hade stannat hemma. Hade jag varit ett ufo där också?
Och pingpongbollen fortsätter studsa.
Kommentarer
Trackback
