smoke

Hästet lämnade Dille imorse, med buller och bång (nja, hon var faktiskt den av hästarna som gick på lungast och fortast). Jag grät inte då, har inte gråtit mycket alls de senaste dagarna, som jag trodde att jag skulle göra. Istället har andra saker intagit mig och minnen rullar förbi, gester, ord, miner, uttryck och tankar kommer tillbaks. Saker jag tog förgivet att de var en del av ett avslutat kapitel, saker jag inte ens kunde föreställa mig skulle dyka upp innanför mitt pannben igen. Ihop med att Lysa lämnar mig och att jag krymper, som en lort under högar av to do-listor och böcker har gjort mig till något slags hormonmonster - trots att det inte är pms-dags förrän om några veckor - och jag går från skrattanfall jag inte haft sen jag gick i sjuan till utbrott jag aldrig haft innan jag började på Dille. Mitt emellan de två punkterna finns en gröt av oro, likgiltighet och uppgivenhet, vilket leder till oräkneliga timmar under min skyddsbarriär av tyg och syntet, där ingen kommer åt mig, med ögonen fästa på tapetens struktur precis under sängkantens understa planka. På så sätt blir jag osårbar, orubblig och framför allt lämnad ifred.

Jens är stabil och sa till mig igår, när vi diksuterade hela köpaellerinteköpaLysa-grejen, att det är bra med en häst som är lite lugn och stabil i gångarterna till att börja med. En som har i alla fall fyra grundgångarter och som kan dem någorlunda. För om hästen inte är helt på det klara med sina gångarter och inte är helt lätt att rida (som Lysa), så blir det lätt sådär att man stannar och inte kommer någon vart i att utvecklas - man stöter på svårigheter som man inte tar sig igenom därför att man som ryttare inte kan tillräckligt mycket och därför att hästen fortfarande inte kan. Klokt, mycket klokt.

Men jag kan inte komma ifrån att hon har hållt mig på benen i fyra månader, tagit hand om mig utan att veta om det egentligen och fortfarande tyckte hon lika mycket om mig när jag hämtade henne i hagen sista gången.

När hon gick ner sådär mycket i vikt fick jag så mycket skuldkänslor, jag ville inte göra illa henne på något sätt och nu hade jag låtit henne bli underviktig i alla fall. Hur mycket jag än försökte få henne att gå upp de sista tre veckorna, så tog hon knappt upp något alls och samtidigt försökte jag vara så försiktig som möjligt med maten, för jag var livrädd att hon skulle få fång igen. Jag misslyckades så totalt, ändå ville hon fortfarande vara hos mig när jag kom in i boxen.

Trots att jag blev arg och frustrerad ibland när jag red, var hon lika snäll nästa gång. Trots att jag gjorde fel och misslyckades, så följde hon mig och min minsta rörelse varje dag.

Vad ska jag göra nu?