away
This is the last smile
that I'll fake for the sake of being with you
Jag har ont i magen. Magknip. En massa saker river igen, saker jag inte tänkt på under en väldigt lång period; saker jag, lite naivt, trodde att jag hade glömt. Mycket irriterande. Dessutom blir jag en bitterfitta utav hela karusellen, så för säkerhets skull håller jag mig på avstånd. Idag har jag dock beblandat mig med folk, och vi såg ju hur bra det gick. Helvete, varför går jag bara inte iväg? Långt, skitlångt bort. In i skogen med dig, bitterfitta.
Min häst är en ängel. Om man tror på sådant. På något sätt har vi en koppling i alla fall.
Det var nästan så att jag hade glömt hur jobbigt det var att vakna under de här perioderna, som att gå in i en vägg varje morgon, med huvudet före. Det stör mig något fruktansvärt att jag alltid tror att det är över, när jag vet att det kommer igen. Alltid kommer de där väggarna tillbaka. Alltid återvänder tomma, svarta hål och bosätter sig i min mage, utan att jag kan göra något åt det. Inte som att de förvarnar direkt, utan en dag öppnar man bara ögonen och ser absolut ingenting. Högstadiefasoner, jag vet, men det förföljer mig. Förbrilt klamrar jag mig fast vid allt som är värt att gå upp på morgonen för, men på kuppen drar jag ner dem i mitt svarta hål och så är karusellen igång igen. Som att klättra upp för en repstege där pinnarna inte sitter fast, man åker bara neråt igen. Heja heja.
Ändå är vi tyst om saken. Här ska inte ventileras, inte visa sig svag, det är förbjudet här.
Håll andan.
that I'll fake for the sake of being with you
Jag har ont i magen. Magknip. En massa saker river igen, saker jag inte tänkt på under en väldigt lång period; saker jag, lite naivt, trodde att jag hade glömt. Mycket irriterande. Dessutom blir jag en bitterfitta utav hela karusellen, så för säkerhets skull håller jag mig på avstånd. Idag har jag dock beblandat mig med folk, och vi såg ju hur bra det gick. Helvete, varför går jag bara inte iväg? Långt, skitlångt bort. In i skogen med dig, bitterfitta.
Min häst är en ängel. Om man tror på sådant. På något sätt har vi en koppling i alla fall.
Det var nästan så att jag hade glömt hur jobbigt det var att vakna under de här perioderna, som att gå in i en vägg varje morgon, med huvudet före. Det stör mig något fruktansvärt att jag alltid tror att det är över, när jag vet att det kommer igen. Alltid kommer de där väggarna tillbaka. Alltid återvänder tomma, svarta hål och bosätter sig i min mage, utan att jag kan göra något åt det. Inte som att de förvarnar direkt, utan en dag öppnar man bara ögonen och ser absolut ingenting. Högstadiefasoner, jag vet, men det förföljer mig. Förbrilt klamrar jag mig fast vid allt som är värt att gå upp på morgonen för, men på kuppen drar jag ner dem i mitt svarta hål och så är karusellen igång igen. Som att klättra upp för en repstege där pinnarna inte sitter fast, man åker bara neråt igen. Heja heja.
Ändå är vi tyst om saken. Här ska inte ventileras, inte visa sig svag, det är förbjudet här.
Håll andan.
Kommentarer
Trackback
