smoke

Igår var jag trött, fruktansvärt jävla skittrött, dels på grund av att Lysa nu har anlänt och jag har varit så djävulskt nervös inför det, men också för en del andra grejer, som jag inte behöver ta upp här. Jag tänkte ta det lungt och bara ströva runt lite planlöst mellan stallet, hagen, köket och min säng - men icke sa nicke (som alltid). Istället skulle det fotas, ätas, diskas, mailas, bakas och ha sig; allt på mitt egna initiativ. Väldigt typiskt Cajsa.
Inte för att jag inte tycker om att ha testunder och göra folk lite gladare med nybakade muffins, men när hela baket bli något slags crescendo av ångest och illamående (bl.a. på grund av för hög ljudvolym), då reser jag ragg som en arg katthona. Urbota onödigt. Nästan lite löjligt, men någonstans måste kanske alla slaggprodukter ut.
Och om det blir på testunden eller i hästens box - det kan jag inte rå för.

Å andra sidan var det en ganska fin dag igår i alla fall, solen lyste nästan hela dagen och jag fick en pratstund med en människa jag inte pratar med så överdrivet ofta, det var mys.
Sen att jag inte kan bete mig och måste vara uppmärksamhetshora så fort jag panikar, det är ju en annan femma.
Men jag är rädd när det blir sådär, äckligt rädd, för jag tappar allt. Hela mitt sinne för kontroll och världsuppfattning totalförintas, och det skrämmer skiten ur mig. Så jag måste be om hjälp. Fast jag vet att jag inte får.
Det är tur att det finns räddare i nöden på Dille, som håller om hårt. Som stannar kvar och håller i mig.
Jag vill kunna klara mig ur sådana situationer själv, inte behöva förstöra någon annans kväll bara för att jag blir rädd. Men det funkar inte att vara rädd för sig själv och samtidigt försöka räkna till tio baklänges och andas. Då behöver man någon.

Egentligen borde jag skriva lite på min svenskauppsats, men jag tyar verkligen inte. Har haft daorkunskap med Bettan-Bajs hela morgonen - det värsta sättet att starta en vecka på - och det tog all musten ur mig.
I morse släppte jag och Amanda ihop våra hästar i den stora hagen, som Lysa fått stå i sen hon kom hit, och det gick förvånansvärt bra - lite rumpor mot varandra och så lite skrik, sen var det över. De ska ju gå tillsammans i lösdriften sen, så de måste komma överrens vare sig de vill eller inte. Dessutom har Lysa börjat lugna ner sig och går faktiskt bakom mig när vi går ut - inte på eller framför mig. Stora framsteg.
Jag är nog lite kär i henne. (Vilket Feykir också är, och Júni!)

Nu är det nog engelska. Ta hand om er.