smoke

Hem-hemma nu då, efter en underbar road trip genom Ösd-Sveg-Orsa-Mora-Rättvik-Falun med trevliga människorna. Bortsett från att jag är vääääärldens sjukaste, så var det ett riktigt lyckopiller. Det behövdes, tack så mycket.

Men vet ni vad? Det gör ont och jag kan inte längre.

Kanske inte blir något vettigt skrivet på hela lovet, den som lever får se. Håll till godo (eh, om någon läser dvs.). Förhoppningsvis Holtäkt på måndag, 7 km rakt in i skogen känns som en finfin lösning på alla skavanker.

Jag orkar inte ens vara seriös. Illa.

Rövsvett i din mun.

Jag suger på det mesta, speciellt på att vara en bra vän, för det enda jag får ur mig när jag egentligen vill säga JAG ÄLSKAR DIG är typ "fan vad synd det är om mig" eller "åh vad ont jag har" eller "du är dum". Heja Cajsa. Jag vill kramas med folk jag inte kramat på länge, men mitt fett är i vägen och det svider i hela mig när folk överskrider säkerhetsavståndet på 3 meter. Jag är ganska äcklig, ja. Dessutom suger jag på att rida - inget nytt - och det är lite tråkigt. Vill ni höra mer så är jag för dålig för att gå i skolan också, plugga är tydligen på tok för avancerat för mitt dumma huvud. Imorgon vill dessutom läraren i projekt och företagande prata med mig angående den kursen, så jag tror att jag får ett IG där. Kul.

På torsdag ska jag åka bil med trevliga människor, det blir spännande. Jag skulle vilja stanna hos M och gömma mig, men jag är rädd att hon har andra planer för mitt besök och jag vill inte göra henne besviken med att vara liten och töntig som inte vågar vara bland folk. Förresten var det längesen jag sa något snällt till henne över huvud taget, kanske skulle berätta för henen hur mycket hon betyder för mig. Fast ja, varför skulle hon vilja höra det.

Finns flera jag skulle behöva säga något snällt till. Eller berätta för att de är bra och att jag älskar dem, men jag är som sagt dålig på det. Jag är feg och rädd, och jag tror faktiskt inte att folk vill höra sådana saker från mig. Kärleksförklaringar är inte min starka sida.

Vissa skulle jag kanske inte umgås med alls, om man tänker efter. Det tycks bara leda till förvirring. Men jag vill inte.

Ensamhet är något man ska uppskatta, eller hur var det nu? Jag har fått min första prick i alla fall.

Mycket nytt kan man lära sig på blomfrökens lektioner. Bland annat att elefanter inte är idisslare och att de har tår. Men är de hovdjur? Det vet inte ens blomfröken (hurra för kompetenta biologilärare!).

Det snurrar i mitt huvud och jag fryser om fingrar och tår, det suger. Igår var jag däremot duktig (efter ett totalt misslyckande i grenen självdiciplin) och sprang i 20-25 minuter utan att stanna. Kanske ingen stor bragd för den hurtige, men jag har aldrig hävdat att jag är atletisk. Dessutom har jag kassa knän, så att de överhuvudtaget överlevde denna motionsrunda är en bragd för mig.

Idag kommer Millan, it makes my day. Plus att Anna kom tillbaka till Dille idag, hon också. Kunde inte bli bättre, måste jag säga.

Tvåsamhet är ett evigt mysterium. Jag förstår mig inte på det. Eller är det jag som krånglar till det? Herregud Cajsa, du är en sådan dramaqueen. Skärp dig.

Okej, dags för ytterligare 60 minuter med förvirrad blomfröken.

avrätta mig, eller något

Jag är trött. Matt. Orkar inget. Rumproblemet har antagligen löst sig i alla fall.

Mitt huvud är en gröt. Jag behöver piller.

Jag skriver aldrig något vettigt här. Andra analyserar, diskuterar, berättar spännade saker eller bara är allmänt smarta - jag bara ordbajsar. Vad ger det liksom? Ännu ett antal ointressanta meningar ut i cyberrymden, vem bryr sig? Det jag skriver har inget värde i alla fall, det är bara aska i jämförelse med andras eldiga blogginlägg. Vad har jag att ge världen, som ingen annan whinig liten tonåring redan givit? Jag kan inte ens skriva ordentligt.

Idag insåg jag att jag helt saknar självdiciplin också. Det är tragiskt, men då är det bara att försöka hårdare, med hårdare metoder. En dag kanske jag blir duktig, förhoppningsvis, och då kanske folk slipper skämmas över mig. Kanske folk slipper äcklas över mig. Förhoppningsvis.

Ibland undrar man också vad människor tänker med? Vad är grejen med hela "förstöra alla andra för att rädda mig själv"? Jag förstår inte. Å andra sidan borde en del dillebarn öva trygghet i sig ssjälv, så dessa två motpoler kanske tar ut varandra? Vi skapar nog någon slags balans genom att antingen vara extremt självupptagna eller extremt omtänksamma. Hålla sig vid liv vs. hålla andra vid liv. Eller ja, hur man nu vill se det. Vi kanske håller andra vidl iv för att hålla oss själva vid liv? Och att hålla sig vid liv är inte självupptaget, det är snarare något bra. Det kanske ska vara: hålla sig vöver ytan genom att stå på alla andras axlar vs. hålla andra liv genom att låta dem stå på sina axlar?

Hur ska vi överleva?

Jag saknar M. Och A. Och M. Och T. Och SdG lite.

Nu har jag packat, det blev ca en väska extra. Med bara kläder. Hurra!

Igår var jag och pussade på min älskling, hon med de svarta fläckarna. Började nästan gråta, fast hon verkade mest vara ute efter godis, som vanligt. Åh, jag är så glad att hon finns kvar, min lilla dressyrponi, hon är så söt att man dör lite.

Snart är veckan slut och jag har inte åstadkommit något särskilt över huvud taget. Sovit har jag gjort, handlat lite, stökat ner och funderat, funderat, funderat. Fick nys om en golden retrieverpojke på 10 månader, som behöver nytt hem. Van vid hästar, katter, behöver ett hem på landet, finns i Sundsvall. Skulle vara helt perfekt, men ja. Jag är inte gjord av pengar. Det är sådana grejer jag har funderat över. Bland annat.

Så nu måste jag försöka bestämma mig för hur jag ska göra framöver: hund eller foderhäst? Åh, alla dessa val här i livet. Måste jag?

Förresten ska jag bli agronom. Skönt att veta något om sin framtid i alla fall.

Idag ska jag vara en produktiv kvinna och städa, tvätta, packa lite, promenera, fika på Muren och läsa. Slå in present ska jag göra också. Ja gisses Amalia, här är det inga lugna puckar. Fast sen är jag ensam hemma resten av tiden, det blir skönt.

Nu har jag ont i ryggen.

Det är kört. Jag är så jävla körd. Alltid samma sak, men jag är för dum för att lära mig.

Do you mind om jag ger upp nu? Det är inte värt det, ingenting är värt. Det är slut nu, jag orkar inte. Skit samma hur jävla lat, oengagerad, oambitiös, fet eller ovillig du tycker att jag är (för om jag känner dig rätt, så skulle du slängt ur dig något i stil med "jag har ätit ett halvt äpple och gått 2 timmar i dag, pluggat och ridit - gud så fet och lat jag är" om du hörde mig säga det där högt), j a g  g e r  u p p.



Varför svara du inte? I kind of need you.

Idag vaknade jag vid åtta, som vanligt, och gick direkt upp till köket för att smälla i mig allt ätbart i frukostväg, totalt hämningslöst. Okej, gröt typ, men det var mycket. Äckligt jävla jättemycket. Och jag visste redan innan jag lämnade Dillehemmet och Dillefamiljen, att det skulle bli såhär. Mat, mat, mat, mat, mat. Poängen var att komma bort och slippa tänka för mycket, sluta fundera, sova kanske och plugga - inte att hetsäta tills magen står i fyra hörn.

Jag är trött på att inte ha kontroll, jag är trött på att få minnesluckor när jag äter, jag är trött på att gå upp två hekto varje dag, jag är trött på fett, socker, fläsk, gram, kilon. Jag vill ha ben.

MIn häst är sjuk. Jag är orolig. Fast jag är en väldigt oansvarsfull hästägare (okej, hästen är ju inte ens min, but still), som åker iväg precis när hästen fått feber och som inte ens har numret till personen som ser efter hästen när jag är borta? Folk talar om att glömma släppa ut hästen en morgon, att man är oansvarsfull då, men jag kan inte ens se efter min när hon är sjuk. Jag vet inte ens om hon lever.

Försökte ringa hem till dillefamiljen igår, men då var det någon som behövde telefonen. Och jag behöver någon som säger åt mig att rycka upp mig. Herregud, jag har varit borta i 23 timmar och behöver redan ringa hem? Ibland undrar jag om jag är tre eller sexton år gammal. En gubbe på tåget frågade mig om jag var under tjugosex, och det kan man ju också fråga sig ibland.

Nu har jag gjort en tävling med mig själv i alla fall, för ingen verkar vilja tävla med mig. Ska bli spännande att se om jag kan ha sådan självdiciplin.

Nej, nu ska jag gå en långpromenad till mammas jobb och plugga lite (här hemma finns det så mycket annat roligt att göra istället för att plugga...), sen ska jag till staden och shoppa sjukt mycket kläder och presenter.

Pusshej

Väl hemma hos mamma och pappa kan jag inte göra annat än nöta Dillemusik (se rubrik och kursiv text nedan) medan minnen strömmar och strömmar genom mitt ihopknöglade huvud. Allt annat än det här, varför dessa impulser Cajsa?

Snart ska det sovas också. Ensammast i en jättestor säng. I en tom lägenhet.

Ordbajsande, jag har inget att säga. Jag är tom.

Forever isn't long enough
In the company of you
Forever
My heart will always beat your name

Bort bort, men till vad? Vad är det jag flyr till? Jag vill inte dit heller, nu är jag fast mellan två grötpunkter i mitt liv, som vägrar etablera sig och bli trygga, lugna hem. Att återvända - volver - när man tagit så mycket energi åt att försvinna, det vet jag inte hur det ska gå till. Hade jag haft superkrafter tillhanda möjligtvis, men nu? Jag är svag som en barnunge. Det svämmar över hela tiden, ett litet ord och det är som att världen pressar sönder mig. Min ångest äter mig levande, tuggar på mig hela tiden, hur står man ut? Hur gör man för att få luft när 16 år pressas mot ansiktet som en fet dunkudde?

Jag vill var glad och inte jobbigt ångestspänd hela tiden. Inte börja gråta inför alla andra hela tiden, inte göra dumma saker, inte ta plats, inte kräva, inte vara i vägen, inte behöva sover över, inte gråta, inte gråta, inte gråta, inte gråta, inte gråta.

Kan du ge mig det?

Men jag kan inte stanna. Jag kan intev ara bland folk. Jag är socialt missanpassad och borde isoleras.